Varje församling gör väl i att redovisa vad hon tror på

Öyvind Tholvsen

Ledarskribent på Dagen och föreståndare för Lugnetkyrkan, Falun.

Johan Knabäck ser i sin replik till min ledartext från 26/9 en stor risk med att värdera vilka som är kristna och inte. Mitt ärende var inte heller detta, utan snarare att göra just det som Johan Knabäck tycker att vi borde göra, nämligen att gå i dialog. Jag är glad att Knabäck med sina erfarenheter också kliver in i detta samtal. 

Men att kräva att kyrkan ska sluta att ägna sig åt mission eller att avstå från att beskriva sin teologi i församlingsordningar, är att vilja att kyrkan blir något annat än vad hon alltid varit. Centrala teologer från hela kyrkans bredd tycks vara överens om detta: Kyrkan är till sin natur missionell. Och varje församling eller trossamfund gör väl i att redovisa vad hon tror på. Men det är viktigt att detta inte görs i svart och vitt. Om det däremot inte görs alls blir ju kyrkan och den kristna tron snarare helt grå. Låt tron få beskrivas i hela sin färgsprakande prakt, där ju Magnus Malm är en förespråkare av just detta. Under de senaste decennierna kan man också se hur många frikyrkor blivit mer fokuserade på det centrala i bekännelsen och tillåter medlemmar att tänka olika i en lång rad frågor på ett sätt som inte var möjligt för femtio eller hundra år sedan.

När ALT:s undersökning ”Svenskarna och tron” beskriver det som att det finns två sorters kristna i Sverige, så är detta en helt vanlig metod i ett forskningsarbete. Man skapar kategorier för att kunna beskriva verkligheten. Min ledare använder dessa två kategorier för att reflektera över hur de som tillhör kategorin regelbundna bibelläsande kristna ska förhålla sig nyfiket till dem som identifierar sig som kristna men som uttryckligen inte håller med om de allra mest grundläggande definitionerna av vad en kristen är. Jag förmodar att en del av de förra tillhör frikyrkan, men där jag aldrig använder begreppet ”riktiga” kristna, som Knabäck gör. Vilka dessa är får Herren själv avgöra.

När jag använder begreppet sval så behöver inte detta vara en mer negativ beskrivning än motsatsen het, som jag trots Knabäcks antydning, inte använder. Begreppen sval och het används inom religionssociologin, där det ofta tvärt emot framhålls att den svala tron är den accepterade som svenskar föredrar. Vi är ju trots allt mer förtrogna med och trivs bättre med en sval sommarvind än en alldeles för het sommardag som lätt blir klibbig. Kanske är det därför svenskar också kan framstå som så avogt inställda till eventuella heta kristna, om det nu finns sådana, förstås.

Johan Knabäck: Vem är jag att definiera en annan människas tro?