Debatt | Kulturkristna

Vem är jag att definiera en annan människas tro?

Det är viktigt att kunna samtala om vår tro öppet utan att någon annan värderar den och placerar oss i fack, skriver Johan Knabäck. Dagens Öyvind Tholvsen svarar direkt.

Person sitter och funderar under färggrann natthimmel. Infälld bild på debattören Johan Knabäck.
Tholvsen lyfter i sin artikel fram att ”många i frikyrkan [har] sett lite föraktfullt på de namnkristna.” Tyvärr tror jag att detta inte är en historisk företeelse, skriver Johan Knabäck.
Publicerad

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Efter att ha läst Öyvind Tholvsens ledarartikel i Dagen den 26/9 om kulturkristna som ett hot eller en möjlighet för kyrkan, skriven med anledning av ALT-rapporten ”Svenskarna och tron”, reflekterade jag över vem som egentligen har rätt att avgöra om någon får kalla sig kristen. Är det inte i slutändan Gud som bör fatta det beslutet, och inte vi människor?

Tholvsen lyfter i sin artikel fram att ”många i frikyrkan [har] sett lite föraktfullt på de namnkristna.” Tyvärr tror jag att detta inte är en historisk företeelse, utan något som sker i dag. Jag ser en trend där fler församlingar vill definiera hur tro ska uttryckas genom församlingsordningar, vilket är ett sätt att bestämma vilka som är ”innanför” och vilka som är ”utanför”. Detta leder till en bedömning av om någons tro räcker till för att kalla sig kristen.

ALT-rapporten, som bygger på en undersökning av 3 000 slumpmässigt utvalda svenskar, påpekar att det finns ett ”svalare” sätt att se på vad det innebär att vara kristen i dag. För mig blir det farligt när andra kristna bedömer hur ”sval” eller ”het” jag är utifrån min närvaro vid gudstjänster eller om jag läser Bibeln regelbundet. Baserat på detta ger de mig etiketter som ateist eller agnostiker. Vad vet den andra personen egentligen om min tro?

Enligt undersökningen finns det ”två sorters kristna i Sverige”: de kulturkristna och de ”riktigt” kristna, som främst består av frikyrkofolk. Här exkluderas en stor del av Sveriges kristenhet och alla troende inom Svenska kyrkan samt vissa frikyrkosamfund.

Denna retorik skapar en svartvit bild av tron, där man antingen är ”kristen på riktigt” och innanför eller ”kulturkristen” och utanför. Att inte förstå att världen och vi människor är mer komplexa än så är ett stort misstag som skapar stereotyper och riskerar att leda till splittring. I dagens samhälle behöver vi mer kärlek och förståelse. Magnus Malm undrar på kultursidan i Dagen den 28/9 hur vi undviker ytterligheter som polariserar kyrkolandskapet. Jag tror genom att inse att tron är mångfacetterad – eller mångfärgad, om man så vill.

Denna retorik skapar en svartvit bild av tron, där man antingen är "kristen på riktigt" och innanför eller "kulturkristen" och utanför.

Tholvsen tar i sin text upp vad som är ”woke” bland kulturkristna och bibelläsande ”riktigt” kristna. Jag är osäker på om det är korrekt att använda ordet ”woke” i en ledarartikel i Dagen, men det kanske fungerar för en yngre målgrupp. Jag misstänker att ordet var tänkt att vara ett neutralt uttryck, och uttrycka ungefär samma sak som ”politiskt korrekt”.

Även här skapar undersökningen en uppdelning mellan vad som är okej att tycka för att få kalla sig kristen när det gäller frågor som aktiv dödshjälp, hbtq-personers rättigheter och synen på muslimer. Jag tror att åsikterna i dessa frågor kan variera mycket oavsett om man är kulturkristen eller medlem i EFK eller Pingst, och inget av detta definierar mitt förhållande till Gud.

Tholvsen avslutar sin ledare med att vi behöver våga gå in i nyfikna samtal. Här håller jag helt med. Det är viktigt att kunna samtala om vår tro öppet utan att någon annan värderar den och placerar oss i fack. Det är dock avgörande att man inför sådana samtal inte ser gruppen ”kulturkristna” som ”frälsningsobjekt” utan är nyfiken på hur tron kanske uttrycks på andra sätt och vad vi kan lära av det.

Jag tror att vi är inne på en farlig väg om vi ska definiera andras tro. Är personen du möter som kallar sig kristen tillräckligt kristen eller borde den egentligen kalla sig agnostiker eller ateist? Själv har jag länge kallat mig kristen, men behovet av att utforska min tro gjorde att jag en tid kallade mig ateist. Jag kände mig dock inte hemma med det och funderade då på om jag var agnostiker. Efter ett möte som jag upplevde som ett möte med Gud, valde jag åter att kalla mig kristen, men känner mig inte helt hemma där heller. Min uppfattning pendlar mellan att känna mig som kristen och som ateist, beroende på mina referenspunkter. Det jag har lärt mig är att tron inte är svart eller vit, den är full av färger.

Är det ens viktigt att definiera sin tro? Många faktorer påverkar vår upplevelse av den. Vem kan definiera min tro om jag inte själv kan göra det? Ingen annan, förutom Gud.

Svar direkt

Dagens ledarskribent Öyvind Tholvsen: 
Varje församling gör väl i att redovisa vad hon tror på