Att Peter Halldorf
fått frågan om han ägnar sig åt avgudadyrkan förvånar mig inte. Inte mot bakgrund av hans märkliga artikel i Dagen den 2 november under rubriken ”Den som kysser ikonen kysser Kristus.”
Kyssa Kristus? Det för tankarna till ett välkänt förräderi - Judaskyssen. Frågan är om inte Halldorfs ikonartikel också kan vara en form av förräderi. Förräderi inte bara mot evangelisk kristen förkunnelse utan också mot de bibeltexter som på något sätt berör ikoner - bilder.
Halldorf själv klarar kanske av att göra en distinktion mellan den levande Kristus och den ikon han tycks mena vara ett hjälpmedel att nalkas Kristus. Men risken är överhängande att många som tar del av hans ord inte gör så. Att bilden/ikonen därigenom blir just det Halldorf förnekar att den är - en avgud.
Kyssa Kristus? Det för tankarna till ett välkänt förräderi - Judaskyssen. Frågan är om inte Halldorfs ikonartikel också kan vara en form av förräderi. Förräderi inte bara mot evangelisk kristen förkunnelse utan också mot de bibeltexter som på något sätt berör ikoner - bilder.
Halldorf själv klarar kanske av att göra en distinktion mellan den levande Kristus och den ikon han tycks mena vara ett hjälpmedel att nalkas Kristus. Men risken är överhängande att många som tar del av hans ord inte gör så. Att bilden/ikonen därigenom blir just det Halldorf förnekar att den är - en avgud.
Genom ett långsökt
resonemang försöker Halldorf förklara att det bildförbud som finns i Mose lag ogiltigförklarats genom Jesu människoblivande. Att Jesus är den osynlige Gudens avbild är ju helt rätt. Men redan i själva skapelsen talas om mannen och kvinnan som Guds avbild. Redan där fanns alltså en gudsbild och ändå uttrycker Moselagen ett starkt förbud mot att ”göra sig” en bild av Gud.
När Halldorf försöker
komma undan Gamla testamentets bildförbud och menar att det upphävts genom Kristus bygger han inte på Nya Testamentets texter utan på medeltida munkar och kejsarinnor. Argumentationen gör nog ont bland alla de kristna som inte anammat grekisk-ortodoxt tänkande. De som fortfarande tror att Bibeln och inte en långt yngre kyrklig tradition utgör rättesnöre och vägledning för den kristna församlingen.
Mitt ifrågasättande av Halldorfs ikonartikel gäller alltså i huvudsak:
Mitt ifrågasättande av Halldorfs ikonartikel gäller alltså i huvudsak:
1)
Han tycks lyfta fram ikonen som en väg att närma sig Kristus.
2)
Han ger större tyngd åt medeltida munkar än åt Skriften.
Är inte detta
en farlig väg, en väg som leder vilse och kanske borde benämnas förräderi? Jag är mycket förvånad över att Dagen publicerade artikeln utan någon kommentar.
