IVO kallar alkohol en rättighet – och offren får betala priset

Det finns beslut som är så orimliga att de nästan trotsar logik. Inspektionen för vård och omsorgs beslut att inte godkänna Talitas skyddade boende för kvinnor som lämnat prostitution och människohandel är ett sådant. Skälet? Att Talita har ett generellt alkoholförbud på sitt boende.

Läs det en gång till. Ett boende för kvinnor som flytt sexuellt utnyttjande, våld och trafficking – ska inte få finnas därför att det inte tillåter alkohol.

För oss som arbetar med vård, behandling och skydd av människor med svåra trauman är det svårt att se något annat än ett systemfel. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, hänvisar till principen om individens självbestämmande – att ett generellt alkoholförbud kränker den boendes rättigheter. Men för den som förstår verkligheten bakom människohandeln och prostitutionen blir resonemanget inte bara teoretiskt, utan direkt farligt.

Många av de kvinnor som Talita tar emot har under år utsatts för sexuellt våld under påverkan av alkohol och droger – ofta som ett medel för kontroll. Missbruket är inte sällan något som förövarna påtvingat dem, och som sedan blivit en del av beroendets och skammens spiral.

Att då skapa en trygg plats, fri från alkohol och droger, är inte en moralisk markering – det är en del av behandlingen. Det är en förutsättning för trygghet, återhämtning och läkning.

Att IVO inte förmår se den kopplingen – och i stället sätter en byråkratisk tolkning av självbestämmande före skyddsbehovet – visar på en oroväckande brist på förståelse för trauma och dess konsekvenser.

Som enhetschef inom Statens institutionsstyrelse (Sis) möter jag dagligen människor med tunga beroenden och komplex problematik. Enligt samma logik som IVO nu tillämpar skulle jag behöva överväga att låta klienter dricka alkohol på min avdelning, eftersom ett alkoholförbud ”kränker självbestämmandet”.

Talita kan tvingas stänga skyddat boende – för att de inte tillåter alkohol

Men vi vet ju alla att det vore absurt. På Sis finns alkohol- och drogfria miljöer av en enda anledning: människor ska få en chans att bygga upp ett liv utan beroende. Samma princip gäller för Talitas kvinnor – men där handlar det om något ännu djupare: att kunna sova tryggt, utan rädsla för att någon berusad man plötsligt står i dörren.

Det här handlar i grunden inte om alkohol, utan om en värderingsfråga. Ska regler tolkas mekaniskt – eller ska vi våga se till sammanhanget? När myndigheter börjar tillämpa lagar utan förståelse för människan bakom, blir resultatet orättfärdigt, även om det är formellt korrekt.

Talita har under många år gjort det som samhället ofta misslyckas med: gett kvinnor en väg ut ur förnedring, beroende och övergrepp. Att straffa dem för att de vill hålla den vägen fri från alkohol är inte bara byråkratiskt – det är moraliskt orimligt.

IVO måste våga se skillnaden mellan ett äldreboende och ett skyddat boende för traffickingoffer. Självbestämmande är en grundprincip, ja – men frihet handlar också om rätten att få vara trygg.

Vi som arbetar med vård, skydd och behandling vet att trygghet och struktur inte är motsatsen till självbestämmande. Det är dess förutsättning.

När staten kräver att ett boende för våldsutsatta kvinnor ska tillåta alkohol i frihetens namn, då är det inte friheten som vunnit – det är förnuftet som förlorat.