Att lyda kallelsen kostar – men att inte lyda kostar ännu mer

Jag minns samtalet från det förtvivlade paret. Församlingsledningen hade utan större prövning sagt nej: ”Vi sänder inte missionärer längre.” Luften gick ur dem, tårarna rann. Under åren har jag haft flera liknande samtal där ett nej kommit utan prövning. Ett nej kan vara rätt – men när det grundas i rädsla eller tradition blir det ett tecken i tiden.

Det har blivit märkligt tyst kring missionärskallelsen. I en tid när världen ropar efter hopp och vi har fler resurser än någonsin, sänder vi färre missionärer. Det är som om vi glömt vår egen historia – att vi som församlingsrörelse föddes av ett brinnande uppdrag att nå världen.

Det är fantastiskt att se hur Gud i dag sänder missionärer till Sverige. Vi behöver dem – och vi tar emot dem med tacksamhet. Men vår tid är inte förbi. Det är tid för ett nytt upprop. Tid att sända igen.

Vi måste erkänna att vi blivit försiktiga. Rädslan för arbetsgivaransvar, risker och komplexitet har fått ta större plats än förtröstan på Gud. Våra strukturer är viktiga – men de får aldrig bli hinder för lydnaden till Guds kallelse.

Samtidigt växer en generation fram som med glädje vill säga sitt ”ja”. De ser världen som sitt missionsfält, de längtar efter att göra skillnad och de står redo. Ännu finns miljontals människor som aldrig hört namnet Jesus. Varje dag dör människor utan att någon berättat evangeliet – det får inte lämna oss oberörda.

Hur gick det för paret? Efter samtal med dem och deras församling blev det kategoriska nejet ett ja. I dag är de i tjänst, och församlingen som inte sänt ut missionärer på 20 år vittnar om förnyat engagemang och växande generositet.

I dag finns modiga församlingar som sänder missionärer. Men de behöver bli fler. För att det ska ske behöver vi återerövra språkbruket, passionen och viljan att sända.

Behoven i Sverige och i världen står inte emot varandra – de är del av samma uppdrag. När en församling sänder växer hela gemenskapen: engagemanget ökar, ledare träder fram, resurser frigörs och visionen för Guds rike blir tydligare. Det skapar tillväxt både på missionsfältet och hemma.

För hundra år sedan sände vi trots brist. I dag har vi större möjligheter än någonsin – ändå tvekar vi. Missionärer går redan nu utan fullt underhåll därför att kallelsen brinner starkare än bekvämligheten. Ska vi bli åskådare eller en del av svaret? Om vi inte själva går, måste vi sända. Låt oss kalla till ett nationellt missionsupprop – för det är tid att sända igen. Att lyda kallelsen kostar – men att inte lyda kostar ännu mer.

Marcus hoppade av sin karriär för att kämpa för rent vatten