Det är ingen överdrift: Europas framtid står på spel

Europa befinner sig i en allvarlig tid. Vår världsdel skakas av krig, splittring och växande polarisering. Historien har lärt oss att när retoriken hårdnar, när människor ställs mot varandra och när misstron växer mellan länder och folk, då är steget till nya murar och nya krig kort. Vi får inte blunda för vad som sker just nu. Vi måste stå upp för fred – tillsammans, med mod och beslutsamhet.

I Ukraina har kriget nu pågått i över tre och ett halvt år. Det är ett krig som inte längre dominerar rubrikerna varje dag, men som fortsätter att slita sönder ett helt land och skörda tusentals liv. Miljontals människor har tvingats lämna sina hem, och hela generationer växer upp i skuggan av bomber och granater. Och våldet tilltar. 

Bara under september månad avfyrade Ryssland över 3 500 drönare, nära 190 robotar och mer än 2 500 flygbomber mot ukrainska mål. Detta är en systematisk strategi för att knäcka ett folk – för att krossa deras vilja, deras hopp, deras framtid. Om vi i Europa tiger, accepterar vi i praktiken detta lidande.

Men Ukraina är inte det enda orosmolnet. I Serbien ser vi hur en politisk och social kris snabbt riskerar att utvecklas till inbördeskrig. När taket på en järnvägsstation rasade i november 2024 och 16 människor miste livet, blev olyckan startskottet för massiva protester. Studenter och akademiker har krävt ansvar, ett slut på korruptionen och fria val. Regeringens svar? Brutalitet. Tårgas, massgripanden och repressalier mot dem som vågar höja rösten.

Samtidigt organiseras stora demonstrationer till stöd för president Vučić. Belgrad och Novi Sad har blivit arenor för en växande konfrontation mellan två läger – och mitt i detta riskerar hela landet att slitas itu. Europa har sett det förut. Vi minns vad som hände på Balkan under 1990-talet. Vet vi inte bättre än att låta historien upprepa sig?

Ett särskilt oroande tecken på Europas tilltagande splittring är den växande antisemitismen. Nyligen väckte en händelse i Flensburg, Tyskland, starka reaktioner när en affärsägare satte upp en skylt med texten: ”Juden haben hier Hausverbot!!!” – ”Judar har här tillträdesförbud.” Händelsen visar på en skrämmande normalisering av öppet judehat i det offentliga rummet.

Detta är inte en isolerad incident utan en del av en mörk trend där gamla fördomar och stereotypa föreställningar åter får fäste. När konflikter i Mellanöstern används som svepskäl för att kollektivt skuldbelägga judar i Europa, undergrävs inte bara tryggheten för judiska samhällen utan själva fundamentet för mänsklig värdighet och demokrati. Att antisemitismen nu tar ny fart är ännu en påminnelse om att hatets språk sprider sig snabbare än vi vill tro.

Det vi ser i Ukraina, Serbien och i antisemitismens återkomst är inte isolerade händelser. De är symtom på något större: ett Europa där polariseringen växer, där tilliten eroderar och där hårda ord allt oftare blir till hårda handlingar. I en sådan miljö frodas extremism, nationalism och hat. Det som börjar som skarpa ord på sociala medier kan snart bli våld på gatorna. Vi står inför ett vägskäl: antingen låter vi splittringen definiera vår framtid – eller så väljer vi en annan väg.

Mitt i denna utveckling har kyrkan och civilsamhället ett särskilt ansvar. Vi kan inte gömma oss bakom neutralitet eller tystnad. Tystnad är också ett ställningstagande – och just nu gynnar den våldet.

”Jag är inte en person som får saker gratis”

För oss som tror är bönen central. Vi ber: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen” (Matt 6:10). Vi ber för ledare och makthavare, om vishet och mod. Vi ber för människor som lever mitt i krigets fasor, för familjer som splittrats, för barn som växer upp utan trygghet. Men bön får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Tvärtom. Riktig bön driver oss till handling.

Vi måste mobilisera. Kyrkan, civilsamhället, medborgarna – alla måste vi stå emot hatets och splittringens språk. Vi måste försvara sanningen när lögnen sprids, värna människovärdet när det trampas ner, och stå upp för försoning när andra ropar efter hämnd. Att stå upp för fred betyder inte att vara naiv eller blunda för ondskan. Det betyder att vägra låta ondskan få sista ordet. Det betyder att bygga broar där andra vill resa murar. Det betyder att tala hopp där andra predikar hopplöshet.

Det är ingen överdrift: Europas framtid står på spel. Vi ser redan hur krig, konflikter och splittring förgiftar vår världsdel. Antingen accepterar vi denna utveckling, eller så väljer vi att stå emot. Frågan är: Vill vi vara generationen som lät mörkret växa – eller den generation som reste sig och sa: ”Inte igen!”

Därför riktar vi en uppmaning: låt oss stå tillsammans, i bön och handling, för fred i Europa. Låt oss inte acceptera att hatet – vare sig det visar sig i bomber mot Ukraina, brutala polisinsatser i Serbien eller öppna skyltar med judehat i Tyskland – får sista ordet. Låt oss vara ljus och hopp i en tid som desperat behöver det.

Kyrkans förlorade maktposition är en början till nytt inflytande