Är det verkligen så här ett av världens rikaste länder ska bete sig?

Vi hör inte till dem som drar sig undan! Just nu sker motsatsen i svensk utrikespolitik. Sverige drar sig undan några av världens mest utsatta länder. Det är svårt att tänka sig ett sämre tillfälle. Humanitära kriser fördjupas, konflikter förvärras och klimatrelaterade katastrofer slår allt hårdare mot dem som har det allra svårast. Som Isabella Lövin (MP) lyfter fram i sin debattartikel (16/12) är behovet av långsiktigt fredsbyggande och förebyggande insatser större än på många decennier.

När Sverige försvinner upphör den närvaro som ofta varit många människors sista skyddsnät. Stödet till skolor, kvinnorättsorganisationer, människorättsorganisationer och fria medier försvinner och ett långsiktigt utvecklingssamarbete i Afrika söder om Sahara upphör.

Under lång tid har Sverige haft nära relationer med länder där många människor varje dag kämpar för sina rättigheter. Vi har varit ett land som står vid deras sida, inte av välgörenhet utan av anständighet och medmänsklighet. Nu ska vi sluta med det. Nu får de klara sig själva. Är det verkligen så här ett av världens rikaste länder ska bete sig?

Att stoppa biståndet till några av världens mest sårbara länder, innebär att människor som redan kämpar för att överleva får ännu sämre förutsättningar, vilket gör beslutet både orättvist och kortsiktigt. Global fattigdom, konflikter och humanitära kriser försvinner inte för att ett land väljer att dra sig tillbaka. Tvärtom riskerar problemen att förvärras, vilket gör att Sverige sviker sitt internationella ansvar. 

”Vi hör inte till dem som drar sig undan”, orden från den andra adventssöndagens text i Hebreerbrevet beskriver något väsentligt om vad det är att vara kristen: att inte dra sig undan, inte vända sig bort, utan stå kvar hos de människor som behandlas oanständigt och lever under förtryck och fattigdom. 

Tack och lov finns fortfarande många av civilsamhällets aktörer kvar, däribland Act Svenska kyrkan tillsammans med partnerorganisationer. Och de drar sig inte undan! Både Skara stift, där jag själv är biskop, och hela Svenska kyrkan, har mångåriga kyrkorelationer i flera av dessa länder. Dessa relationer är starka och bygger på decennier av förtroende, och det är jag stolt över. Men vi kan inte ensamma fylla tomrummet efter ett land som väljer att kliva bort. Civilsamhället kan göra mycket – men inte ersätta svensk diplomatisk närvaro, långsiktighet och politisk tyngd.

Vi tror på en Gud som står kvar. Vi tror på människors inneboende kraft. Vi tror på ett liv i gemenskap. Vi tror att vi kan bättre än att dra sig undan. Vi tror att det är vårt ansvar och uppdrag som människor att stå på de mest utsattas sida! När den svenska biståndspolitiken fallerar behöver vi stå upp för människovärdet – vi människor behöver varandra. Låt oss fortsätta stå kvar och fortsätta vara medmänniskor!

Riksrevisionen om Sida: Onödigt omständligt