Detta evangelium är värt att leva och dö för

Julen är en högtid som samlar hela nationer kring ett gemensamt firande. Du behöver inte ens vara kristen för att njuta av allt julen har att erbjuda. Mysiga kläder, klädda granar, tända ljus, stora koppar med varm choklad, och inte minst alla paket som väntar på att öppnas. Kanske innebär den en avslappnande tid med familjen framför teven. Ändå upplever många julen som den mest stressiga tiden på året på grund av allt som behöver fixas, och frågan är om julens verkliga betydelse tynar bort.

Jag är uppvuxen i Iran, och som muslim firar man inte jul. Jag minns första gången jag mötte julen i Sverige: juldekorationer, unga och gamla som gick med jultröjor och talet om julstämning. Jag minns den gigantiska granen som restes på Stortorget i Växjö och kläddes i all prakt. Jag tänkte ”vad fint och mysigt!”, men inget mer.

December 2016 var första och sista gången jag upplevde julen som muslim. Den midnattsgudstjänsten i Ulriksbergskyrkan befann jag mig i ett stort dilemma. Det året var ett av de sämsta jag upplevt. Jag led av psykisk ohälsa, hade några självmordsförsök i bagaget, upplevde en existentiell kris som distanserat mig från min tro och dessutom fick jag reda på att mina föräldrar hade skilt sig. 

Samtidigt hade 2016 medfört stora förändringar. En 16-åring som flyttade till ett nytt land med en ny kultur och, tack vare mammas entusiasm för att motbevisa de kristna, hade hamnat i en kyrka.

Jag hörde för första gången budskapet om att Jesus kom till vår jord, levde mitt ibland oss, led och dog för våra synders skull – och uppstod, så att den som tror på Honom ska ha evigt liv. Att oavsett vårt bagage välkomnar Han oss och vill ge oss en framtid och ett hopp. Under midnattsgudstjänsten brottades jag med tankarna. ”Om detta är sant, då är julen en radikal påminnelse om att Jesus kom till oss för att ge oss sitt allt och visa oss den största kärleken. För 'ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner'. Kan jag tro på detta?” Det skulle innebära ännu en stor förändring i mitt liv. Var det värt konsekvenserna?

Min mamma, som var en påläst muslim, arbetade hårt för att motbevisa det kristna narrativet men till slut misslyckades hon och kom till insikt om att Jesus är Vägen, Sanningen och Livet. Hennes omvändelse övertygade mig om att budskapet om Jesus är värt att leva för och värt att dö för. Vi döpte oss i början av 2017, första året då vi firade jul som troende. Allt detta har gjort att jag har en hög syn på julens budskap. För att personen som står i centrum av julen gav mig, en brusten tonåring, ett nytt liv genom att bära min skam på korsets stam.

Min uppmaning är att inte låta julen bli blott en tradition. Även i kristna hem riskerar budskapet att förminskas eller tas för givet. Självklart ser vi fram emot mysiga stunder och dekorationer som sätter färg på en annars grå och kall årstid. Men julen får inte förminskas till enbart dekorationer, julklappar och ledighet. Faran är att vi glömmer vikten av julens budskap när vi alltför mycket slukas av festligheten.

Jag tror att det finns en risk, även för oss som står i Ordets tjänst, att sluta förundras över julen och förmedla den förundran till våra församlingar. Kanske upptas vi av julshower, samlingar och körövningar som i sin tur gör att vi bara vill ”överleva” ännu en jul. Eller berättelsen om Maria, Josef, åsnan och Jesusbarnet som riskerar berättas slentrianmässigt. Kan det vara så att vi börjar förringa Guds nåd i detta? Inte genom förnekelse, utan genom likgiltighet.

Kära medarbetare i Ordets tjänst, förlora inte passionen för julens budskap. Kära syskon i Herren, låt ditt julfirande genomsyras av budskapet. Kära vän som ännu inte tror, ge Jesus en ärlig chans denna jul. Han söker inte perfektion, utan ett villigt hjärta.

Min bön är att Anden väcker en gudsfruktan i oss denna jul. Sverige behöver omskakas av Herren och av kunskapen om Hans härlighet. Det lilla barnet i krubban som föddes för 2000 år sedan är inte vilket gulligt barn som helst. Det är Gud själv som nedsteg till vår jord, det är Fridsfursten, Mirakelgöraren, läkarnas Läkare, kungars Kung och världens Frälsare. Därför föll vise männen på knän och tillbad. Alltings skapare kom oss nära, Immanuel, Gud med oss.

Gudsfruktan handlar inte om rädsla för Gud utan respekt och vördnad. Alltför ofta förminskar vi Gud till det vi är bekväma med. Gud är kärlek, men Han är också helig, allsmäktig, allestädes närvarande och rättvis domare. Den vises respons i mötet med Gud är just att falla ner på knän och tillbe, samtidigt som man låter sig omslutas av Hans kärlek.

Låt julen vara en väckarklocka, så att vi inte tar för lätt på det budskap vi är bärare av. Låt dig inte tystas av världens brus och gudsbortvändhet. När jag och min mamma gick dopets väg innebar det att aldrig få återvända till Iran, och en dödsdom om vi gör det. Varje dag, särskilt i dagens politiska läge, påminns jag om en sak: Jag vill följa Jesus, kosta vad det kosta vill.

Så jag uppmanar dig i Herren: ”Skäms inte för evangeliet, för det är en kraft till frälsning för var och en som tror”. Detta evangelium, ursprunget till allt julfirande, är värt att leva och dö för.

Rösta: Vilken är din favorit av julpsalmerna?