Europa måste våga förändras

Jag läser inte Odysséen särskilt ofta. Den är en av de där berättelserna man tror att man känner, utan att nödvändigtvis ha återvänt till den på åratal. Men i sommarens läsning av Georgi Gospodinovs roman Tidstillflykt – en mardrömslik satir över ett Europa som röstar sig tillbaka till sitt förflutna – dök Odysseus plötsligt upp i tanken.

I Homeros epos hålls han fången av nymfen Calypso, som erbjuder honom evigt liv i njutning om han stannar på hennes ö. Inga stormar, inga faror, inga tårar – bara ett stilla, kroppsligt nu utan slut. Det är ett erbjudande som påminner kusligt om vår egen samtids ideal, både på individnivå och i samhället.

I Gospodinovs roman Tidstillflykt skapas demenskliniker där varje våningsplan återskapar ett decennium. Tanken är att skapa ett rum där de demenssjukas verklighet är norm och ger läkande. Men snart vill även friska människor fly dit. Och till sist vill hela nationer rösta om vilket årtionde de vill leva i. Gospodinovs framtid är både dystopisk och nostalgisk: Det är inte rädslan för det som ska komma som driver människor, utan längtan tillbaka till det som var.

Parallellen till dagens Europa är tydlig. I Ungern, Italien, Frankrike och Sverige har konservativa rörelser växt sig starka genom att tala i bilder av återkomst – till nationell storhet, till kulturell renhet, till det man kallar trygghet men som i själva verket ofta är ett tillstånd utan förändring där ett visst ögonblick i nationens liv blir norm.

Samtidigt växer longevity-rörelsen, med sitt löfte om evig ungdom, mätbar hälsa och kroppslig kontroll. Den vill inte bara förlänga livet, utan fixera det. Inte låta kroppen utvecklas, åldras, vittra – utan hålla den kvar i sitt starkaste, mest funktionsdugliga skick. På ett plan är detta den mest moderna av drömmar. Men på ett djupare plan är det samma förgängliga dröm som erbjuds Odysseus av Calypso: att stoppa tiden.

Men Odysseus tackar nej. Han lämnar erbjudandet om evig njutning och återvänder till det bräckliga, åldrande livet med sin dödliga hustru Penelope. Deras återförening sker inte genom ungdomens återkomst, utan genom igenkänning, minne, försoning. Han väljer ett liv som är bräckligt och faktiskt kan förloras – och därmed också älskas.

Den kristna traditionen lär egentligen något liknande. Evigt liv är inte resultatet av ett projekt med teknisk kontroll, eller en drömvärld där tiden frusits. Det är en gåva, efter döden – inte i stället för den. Paulus skriver: ”Det som är förgängligt måste ikläda sig oförgänglighet.” Men det sker inte genom träningsregimer eller perfekt återskapade nostalgier – utan genom nåd. Augustinus påminner oss: ”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Och det gäller inte bara kroppen. Det gäller också samhället. Den konservativa vändningen i Europa kan delvis förstås som ett uttryck för en djup existentiell oro: en längtan efter stadga i en tid av stora rörelser, en vilja att bevara det man uppfattar som tryggt, känt, hemvant. Men under ytan finns ibland en oförlöst sorg – över det som har förändrats, förlorats, glidit undan.

Susanna Birgersson: Man ska inte bara dö, man ska åldras också

Men precis som i det enskilda livet behöver vi också i det kollektiva våga se att det nya inte kan födas utan att något annat först får släppas taget om. Döden är inte bara en gräns, utan en öppning. Det är i avslutets skugga som förnyelse blir möjlig. Ett Europa som inte vågar förändras blir lätt en spegling av sig själv – utan framtid. Men ett Europa som vågar släppa det förlorade, kan också börja skapa något som ännu inte funnits.

Vi talar gärna om innovation. Men sällan om växelspelet mellan att försaka och förnya. För precis som i naturen kommer det som växer ur det som vissnar. Det nyskapande gror i myllan från det förgångna – aldrig trots det, utan tack vare det. I den jord där något lagts ned, kan något nytt slå rot.

Det verkligt meningsfulla livet – individuellt och kollektivt – kan bara uppstå om vi accepterar det ändliga. Inte som ett nederlag, utan som ett villkor för mening och nytt, ja kanske evigt, liv. Det är först i det som kan gå förlorat som frihet, kärlek och nyskapande blir möjligt. Calypso erbjuder evigt liv – men det är livet utan förändring. Odysseus väljer ett liv där något riskeras, där något måste offras, men där något också kan bli verkligt nytt.

Kanske är det inte längre liv vi behöver utan modet att släppa taget och leva det vi har och att tro att ur det ändliga föds det oanade. Och kanske oändliga.

Allt färre par gör att det föds allt färre barn