Finanssektorn driver oss i fördärvet

I Spanien har en halv miljon människor förlorat sina bostäder sedan den ekonomiska krisen slog till. När låntagarna inte längre klarar att betala höga räntor knackar kronofogden på dörren och många har blivit vräkta. Sedan köper banken tillbaka bostaden till halva priset och den utblottade låntagaren kan sitta tillbaks med en skuld på en miljon eller mera.

Liknande är situationen i USA där Bill Clinton på sin tid, genom nya, förmånliga lån, ville uppmuntra medborgarna att köpa egna bostäder. Det gjorde också de som inte hade ekonomiska förutsättningar att betala lånen, men trodde att de bara kunde sälja bostaden och få tillbaka sina pengar eller mer. År 2007–2008 var skuldsättningen så stor att folk inte klarade att ta mera lån. Konsumtionen föll och med den huspriserna. I dag ser vi villaområden där fönstren är igenspikade med plywoodskivor.

Även i Sverige har vi ett skuldberg. Faktiskt ligger vi på femte plats i skuldligan vad gäller skuldsättning i förhållande till BNP. Bara Holland, Danmark, Irland och Storbritannien har en större skuldsättning. Efter Sverige kommer USA. Skillnaden är att vi ännu inte drabbats av att bostadsbubblan spruckit. Det beror främst på att ekonomin varit förhållandevis bra. Men nu ser vi hur varslen duggar tätt och Riksbanken varnar för att utlåningen är för stor.

Anledningen till att löntagarna konsumerar mera än de har pengar till kan vara flera, men det verkar uppenbart att vi fångas av konsumismens lockande toner. Vi lever i demokratier med vissa jämlikhetsideal och folk jämför sig med varandra och de bättre ställda och deras konsumtion. Att detta är möjligt beror på att det varit så lätt att låna, ja till och med utan krav på amorteringar.

Det är kanske lätt att skylla på bankerna och visst ger skillnaden mellan in- och utlåningsräntor miljardvinster till bankerna och deras aktieägare. Vi är många som blir ­pungslagna av de giriga bankerna. Men ­ytterst är det faktiskt politikerna som är bovarna i dramat.

Efter trettiotalskrisen insåg politikerna att det är en myt att den fria marknaden är självreglerande och i princip sätter rätt pris så att allt till sist blir till det bästa. Därför reglerades den finansiella handeln. Så kom sjuttiotalet och den neoklassiska ekonomiska teorin från Chicagoskolan blev på modet. Detta ledde till avregleringar och nu kan vi se resultatet av spekulationsekonomins framfart i mer än trettio år.

De nyrika börsklipparna investerar inte främst i produktiva verksamheter, utan spekulerar på börsen i syfte att få snabba vinster. I klassisk ekonomisk teori investerar de rika i produktion och skapar tillväxt där alla efterhand tjänar på utvecklingen. Men många av dagens kapitalister är inga riktiga kapitalister, som investerar och producerar. I stället ägnar de sig åt spekulation och fiktiva värden.

Tror bankerna på goda tider lånar de gladeligen ut pengar de inte har, eftersom pengar i dag framför allt är siffror i bankernas datorer! Var gång banken beviljar ett lån, skapar de pengar på marknaden, som delvis saknar reella värden i eget kapital. Det är denna sifferkarusell som gör det möjligt att fortsätta att låna ut pengar, som inte har någon täckning.

EU:s strategi att tackla skuldberget anses av många ekonomer helt förfelad. Hårda åtstramningar och besparingar ökar istället krisen. Ekonomin går ner och arbetslösheten ökar och skulderna blir bara större och större. Genom att den Europeiska centralbanken (ECB) och valutafonden (IMF) skapar mera pengar som de lånar ut till de krisande bankerna ökar de på skuldberget. Och de krisande länderna kommer kanske aldrig att kunna betala tillbaka lånen.

Den grekiska staten har fått ett lån på 110 miljarder euro och ECB har köpt (värdelösa?) statsobligationer för 214 miljarder euro från krisländerna. Pengarna från trojkan – EU, ECB och IMF – har gått till banker, hedgefonder och försäkringsbolag och räddningspaketet innebär en förmögenhetsöverföring från skattebetalarna till det finansiella storkapitalet av en otrolig omfattning på kanske tusen miljarder euro.

Genom politikernas ideologiska blindhet har de låtit den finansiella sektorn växa till en cancer som driver människor till självmord – en sorglig konsekvens av skuldsättningen. Det behövs en ny politik med en skuldavskrivning för de mest utsatta. Eftersom skulderna till stor del består av siffror i bankernas datorer borde det inte var allt för svårt att radera hårddiskarna och börja om med ett nytt och förnuftigare system, där den finansiella sektorn hålls i strama tyglar – om den politiska viljan finns!

Alf Ronnby, docent i socialt arbete