Debatt
Utan ett liv i Kristi efterföljd blir lovsången meningslös
Slutreplik. Om lovsångsledaren är mer bekymrad över att församlingen inte sträcker upp sina händer än att församlingen inte sträcker ut sina händer till dem som är i nöd har vi hamnat fel, skriver David Davage.
Jag definierar lovsång som tonsatt bön och ett fokus på bön hjälper oss att se att bönen är fundamentet. Här har lovsångsledaren har en viktig uppgift.
Luis Alberto Sánchez Terrones (CUSTOM_CREDIT)
När vi talar om olika former för vår tonsatta bön finns alltid en risk för polarisering och missförstånd. Jag vill därför börja med att tacka Elisabet Åström och Anna Martinsson för att de med så fin ton lyft fram viktiga perspektiv i sina repliker, inte minst detta om lovsångsledarskap som böneledarskap och att vi behöver lovsångsledare med olika stor musikalisk erfarenhet. Jag vill också tacka Nils-Evert Bexell, som betonat vikten av ständig reflektion över texter samt att vi behöver en bredd av musikaliska uttryck. Jag tycker att det är viktigt att vi lyssnar till varandra, inte minst för att det påminner oss om att vi är olika.
