Vänsterpartiet saknar demokratisk trovärdighet

Nyligen debatterade Sveriges Riksdag det politiska våldet. Trots mina upprepade frågor ville inte vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen ta avstånd från att samarbeta med grupper som ägnar sig åt politiskt våld. Hon fördömde inte ens de gräsrötter i hennes eget parti som legitimerar politiskt våld.

Politiskt motiverat våld, när det förekommer i en demokratisk rättsstat, är alltid och undantagslöst antidemokratiskt. Därav följer också att de som utövar våld som en del av sitt opinionsbildande arbete är att betrakta som antidemokrater. Politisk terrorism – för det är precis vad det handlar om - är precis lika allvarligt oavsett vem som är avsändaren och vad denna person representerar i övrigt.

Demokratikritik mot Vänsterpartiet är förvisso ingen nyhet. Men det har, med Uppdrag Gransknings specialprogram om partiet hösten 2004 som kulmen, varit inriktat på partiets syn på totalitära regimer i andra länder.  Allt från hur allsköns kommunistiska diktaturer hade representanter närvarande på partiets kongresser in på 90-talet till hur personer som Lars Ohly var medlem i Svensk-Kubanska föreningen flera år in på 2000-talet.  Partiet har, under medialt tryck och med blandad framgång, tagit avstånd från sitt förflutna även om man kan ha synpunkter på hur genuint och uppriktigt detta avståndstagande verkligen varit.

Däremot finns det helt andra aspekter än den diktaturvänliga historien som gör att Vänsterpartiet här har ett demokratiskt trovärdighetsproblem. Det gäller partiets relation till de så kallade autonoma vänstergrupperna, som av säkerhetspolisen klassas som det största inhemska hotet mot demokratin. Hur pass stora delar av partiets gräsrotsaktivister som har en positiv inställning till dessa grupper är inte närmare kartlagt, men vi har fått flera exempel som tyder på att en icke försumbar del av partiets medlemsmatrikel innehåller personer som har överseende med våld så länge det utövas av vänsterkrafter.

I december förra året uteslöts kommunpolitikern och Ung Vänster-ordföranden i Örebro, Markus Allard, ur Vänsterpartiet. Anledningen var att han gillade våldsorganisationen Revolutionära Fronten på Facebook, och sedan stod fast vid att han tyckte det var en bra organisation när media ställde honom till svars. Vänsterpartiet agerade och uteslöt honom. Men många medlemmar och sympatisörer verkar ha en annan uppfattning än partiledningen. I partiets gräsrotskretsar startas twitter-uppropet #uteslutmigmed, till stöd för Revolutionära Fronten och Allard. Och i uppföljande inslag från SVT ställer sig många av Ung Vänsters distriktsordförande runt om i landet på Allards sida. Uppfattningen att Revolutionära Fronten, som har våld och skadegörelse som arbetsmetod, skulle vara en legitim och acceptabel organisation verkar knappast vara en åsikt som är ovanlig i Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet uttrycker ofta i den offentliga debatten att vi ska döma Sverigedemokraterna efter hur deras gräsrotsrörelse beter sig i kommentarsfälten på nätet.  Det har de rätt i. Men frågan till Jonas Sjöstedt blir varför vi inte ska döma Vänsterpartiet efter vad deras gräsrotsaktivister har för syn på våld som arbetsredskap?  Fördömer vänsterpartiet samarbete med organisationer och enskilda som brukar politiskt våld?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet