Om språket i kyrkan blir för modernt riskerar mysteriet att dränkas av ord

Hur viktigt är språket för tron? Det enklaste svaret ges av Johannes: ”I begynnelsen fanns Ordet”. Inte människan, ingenting annat skapat – Ordet. Allt blev till genom det. I Ordet var liv.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Tydligare kan inte språkets betydelse förklaras. Visst är Gud oändligt större än bara en verbal eller litterär upplevelse, han talar till oss på oräkneliga sätt, inte minst genom att inte tala alls utan låta oss själva treva oss mot honom. Men han kommunicerar definitivt också med ord. En besjälad predikan kan få de mest ingrodda fjäll att falla från våra ögon. Ett textstycke i Bibeln, en annan kristen skrift eller till och med en aldrig så sekulär dikt eller roman kan öppna gudsdelar i vårt hjärta som varit slutna som schweiziska bankvalv.

Med andra ord är det ett tungt ansvar som ligger på våra präster, pastorer, översättare och uttolkare: slarva inte med orden. Vårda språket som den åtråvärda skatten i den vises hus, för att tala med Ordspråksboken. Förslösa det inte som dåren gör.

Dagens Malina Abrahamsson startade nyligen en språkdebatt med sin krönika ”Jag förstår inte längre vad pastorerna säger”. Hon ger en rad exempel på hur engelskan brutit sig in i frikyrkans språk: ”Jag är bra på att ta visionen och springa med den.” ”Redan på första mötet lutade sig folk inåt.” Milda makter!

Texten väckte stort engagemang. I en uppföljande artikel gick Simon Holst, pastor och föreståndare i Bet: L i Skövde samt gästkrönikör på denna ledarsida, ännu längre och slopade svenskan helt: Guilty as charged, svarade han med glimt i ögat.

Debatten fick mig att minnas när en närstående präst resonerade kring vad som hände med kristna nyckelbegrepp när de förflyttades och spreds över världen i och med missionen. I de hebreisk/grekiska kärnområdena stod mystiken i centrum. I Romarriket var juridikens prägling på samhället stark. Vi germaner hade en mer merkantil/ekonomisk syn på tillvaron. 

Ett grekiskt ord som ”mysterium” – vördnad inför gudomen – kunde på latin ta form av ”sakrament” – från soldatens formella ed och syftande till Guds bindande löfte till människan. I det germanska sammanhanget, slutligen, tog tron tydligare formen av transaktion: vi måste till exempel bota för att betala för våra synder.

På samma sätt tänker jag att de engelska uttrycken i dagens predikningar och texter speglar vår samtid av peppande självhjälp, psykologijargong och säljande LinkedIn-prosa. Men också en vardag präglad av sociala medier och populärkultur där engelskan sipprar in i minsta spricka.

Här är böckerna som kristna profilerna vill ha med i kulturkanon

Det är inte kyrkan som är drivkraft genom att plötsligt tala engelska. Hela samhället, särskilt de unga, använder engelskan även där det finns självklara svenska ord och uttryck. ”Det är nästan too good to be true”, sa pingishjälten Truls Möregårdh till Sveriges radio efter sin första Grand Slam-seger nyligen: ”Men jag är otroligt tacksam för att det är true.”

Och kyrkan speglar förstås detta samhälle. Det ska den göra. Den ska tala ett språk som dess medlemmar kan känna igen sig i. Den ska vara begriplig. En tro som man inte förstår är väl meningslös?

Men det finns alltid ett men. Dels kan ett för ”modernt” språk stöta bort en del av församlingen, precis som ett för ”ålderdomligt”. Jag kan mycket väl förstå den äldre åhörare som undrar var hon hamnat när pastorn slår fast att ”som kyrka måste vi steppa upp vårt game”. För att ta ett av Malina Abrahamssons fasansfulla exempel.

Och inte minst finns risken att något går förlorat när kyrkans språk blir för samtida. Den finns en särskild klang i gamla Bibelöversättningar, i gamla ord och uttryck. De gömmer något som väcker lusten att utforska, att gräva i språket och själva tron. De speglar mysteriet.

I februari skrev Dagen om bibelöversättningen NT 2026 som ska släppas nästa år. Översättarna berättade hur de brottats med så kallade ”teologiska storord”, som synd, nåd, frälsning, salig och helig. Om man avstår från att byta ”salig” mot ”lycklig” finns risken att några läsare inte förstår. 

Øyvind Tholvsen: Fortsätt prata om Babels torn, Lejonet av Juda och Guds lamm i kyrkan

Samtidigt är salig inte samma sak som lycklig. ”Salig” innehåller en annan dimension, ett annat djup, ett människans sträckande uppåt, mot Gud. När Truls Möregårdh vinner Grand Slam blir han lycklig. Salig blir han knappast. Skillnaden betyder något på riktigt för vår tro, och vi måste gå fram ytterst försiktigt när vi hanterar dessa ord. Om vi översätter salig med ”happy”, Gud förbjude, blir det ännu plattare och tunnare.

För ett år sedan tog kollegan Øyvind Tholvsen på denna plats upp den gamla debatten om Fader vår och Vår fader. ”Det faktum att vi ber med ett språk från 1917 som inte ens mormorsmor använde … skapar en annan, mer distanserad och högtravande, tro än den som är den ursprungliga”, skrev han. ”Som om tron tillhör det förgångna.” 

Det är ett viktigt argument. Om kyrkan blir för ”traditionell” riskerar den också att bli museal och irrelevant. Det är en svår balansgång att vårda – och vörda – ett trons språk som väcker förundran och erbjuder tidigare okända portar och gångar in i mysteriets värld, utan att stöta bort.

Jag tror att det viktigaste är medvetenhet om språkets betydelse för vår relation till Gud. Den predikant eller skribent som ständigt reflekterar över sanningen ”I begynnelsen fanns Ordet” kommer också att respektera den. I kyrkan kan vi tala svenska, grekiska, latin eller engelska. Men vi får aldrig trivialisera hur vi talar, eller varför. Att slarva med ordet är att slarva med Gud.

Bibelöversättarna: Vi brottas med att skapa ett inkluderande språk