Den evangelikala och karismatiska grenen av kristenheten, väckelsekristendomen, har under det senaste århundradet varit den mest vitala och växande, den enda som ökat snabbare än den globala befolkningsökningen konstaterar prästen, kyrkohistorikern och missionsforskaren Carl-Erik Sahlberg i sin bok 'Missionens historia genom 2000 år'.Tillika med många andra som studerat kristenhetens utveckling ser han väckelsekristendomen som den mest hoppfulla kraften bakom kristendomens vitalitet och tillväxt i dag och framöver. Därifrån kommer de mest hoppingivande och inspirerande signalerna om mission och evangelisation, om församlingstillväxt och församlingsförnyelse. Men också om motstånd mot förvärldsligande, anpassning och sekularisering, om kamp för kristna värden och kristen tro. En kamp som inte sällan har lett och leder till martyrskap.Detta gäller i synnerhet Latinamerika, Afrika och Asien, men det gäller även den sekulariserade västvärlden. Också i vår del av världen utgör väckelsekristendomen den kraft som trots många svagheter och brister i kampen mot en förödande sekularisering ändock inte bara lyckats hålla ställningarna men också i många fall växa.Detta medan resten av kristenheten, både de traditionella kyrkorna och i synnerhet de som berörts av liberal teologi, sjunkit katastrofalt i medlemskap.Samma sak gäller i vårt eget land. Koncentrerar vi oss på frikyrkligheten kan vi konstatera att de senaste trettio åren är det de samfund och rörelser som mest frimodigt haft en evangelikal och karismatisk inriktning som bäst lyckats hålla ställningar och i något fall också växa. Till dem hör dem som samverkar i denna tidning: Pingströrelsen, Nybygget och Svenska Alliansmissionen. Övriga samfund har sjunkit katastrofalt, flera mer än halverats.Svenska Alliansmissionen har under hela sin historia haft en självklar väckelsekristen inriktning. Men det har även funnits krafter som velat dra åt lite olika håll.En sådan har velat orientera sig åt Svenska Missionsförbundet, detta inte minst eftersom ett antal församlingar är dubbelanslutna åt det hållet.En annan har orieterat sig åt en mer luthersk, barndopsinriktad fromhet och samtidigt kämpat för rörelsens självständighet.En tredje kraft som hela tiden funnits som en folklig underström men blivit allt starkare, har bland annat hämtat inspiration från tidigare Helgelseförbundet, Pingstväckelsen och vår egen yttre mission. Den har betonat det som vi i dag betecknar som en evangelikal bekännelse och en öppenhet mot sund karismatik. Den har dessutom varit mer frimodigt vuxendopsinriktad. Denna inriktning är helt förhärskande i våra mest vitala och växande systerkyrkor.De senaste trettio åren är det denna inriktning som alltmer kommit att prägla Svenska Alliansmissionen och forma den till en tydlig frikyrka i frikyrklighetens mittfåra. Detta har gjort att vi i den internationella ekumeniken på ett självklart sätt känt oss hemma i Lausannerörelsen och i olika evangeliska allianser och här hemma har vi helt följdriktigt funnit det naturligt att närmare samarbeta med samfund av samma inriktning. Därav till exempel Petrussamarbetet, numera i Nya Dagen.Det borde vara självklart att för Guds rikes sak i vårt land och i världen fortsätta i denna riktning. Men för det krävs ett tydligt ledarskap. Inte minst i en missionsföreståndares position. Tyvärr är det bara en av de två föreslagna missionsföreståndarkandidaterna, Kenneth Pettersson, som tydligt pekar i denna rikting.Kära SAM-folk, vilken riktning väljer vi? GUNNE OSCARSSON Gunne Oscarsson är lärare på Korteboskolan.Nya Dagen 2000:10:27
