Onsdagen 15 maj fattade riksdagen det första av två beslut att inskränka grundlagens skydd av yttrande- och religionsfriheten i fråga om hets mot folkgrupp. Lagförslaget bifölls av endast 196 röster eller 56 procent av riksdagens ledamöter.Med hjälp av kanslipersonal och riksdagens utredningstjänst har jag sökt svar på frågan när under 1900-talet en grundlag ändrades i Sverige med mindre majoritet.Utan anspråk på att ha en heltäckande undersökning har man dock fått gå tillbaka till juni 1941 för att finna ett mindre stöd. Då biföll 67 av ledamöterna i första kammaren, eller 53 procent, den så kallade censurlagen, som förbjöd kritik och hets mot Nazityskland. Den 4 april deklarerade statsministern vid en frågestund i riksdagen att det var mot hans kristliga sinnelag att i en grundlagsfråga köra över en opposition lika stor som socialdemokraterna, det vill säga 131 ledamöter eller 37 procent av kammarens ledamöter. Den 15 maj kördes en ännu större opposition över. Censurlagen antogs i juni 1941 och resulterade bland annat i att Göteborgs Sjöfarts- och handelstidning under Torgny Segerstedt ofta kom ut med vita sidor, sedan censuren avlägsnat allt antinazistiskt redaktionellt material.Det var denna votering som skapade uttrycket ”Transportkompani” om ett lydigt regeringsunderlag.Den skedde dock under brinnande krig, vid en tid då Hitler den 22 juni proklamerade uppmarschen mot Sovjet. Man var rädd att misshaga en övermäktig stormakt. Vi må fördöma det, men det var i rädsla man inskränkte yttrandefriheten.Så när som från trycket av Sveriges skickligaste lobbyorganisation RFSL finns i dag ingen anledning att med en liten majoritet tvinga igenom en grundlagsändring att inskränka yttrande- och religionsfriheten. Jag har därför i en skriftlig fråga i riksdagen frågat statsministern om han, om nu regeringen sitter kvar efter valet, ämnar driva igenom den andra voteringen i denna grundlagsändring i höst med lika liten majoritet. Förskräcker inte spåren från censurlagens antagande 1941?Frågan är om verkligen statsministern är beredd att ge upp den dyrt uppnådda traditionen av breda samförstånd och stora majoriteter i grundlagsändringar.
