Tonåren är, och har alltid varit, en tid av sökande efter identitet, mål och mening. För många innebär den en period av att känna sig ”fel”, obekväm med såväl in- som utsida, tvivel på sin förmåga, oro för att skämma ut sig och rädsla över att aldrig någonsin passa in. Processen kan vara kort och enkel, men för många är det en av livets tuffaste passager.
Hur många, åtminstone tjejer, stämmer inte in i att ”högstadiet var värst – framför allt årskurs 8”? Inte alla förstås, men väldigt många har upplevt ungefär samma sak, vid ungefär samma tid. Någonstans i mitten av tonåren dämpar sig för många de värsta topparna och dalarna i den inre berg- och dalbanan och gymnasieåldern kan bli en långsam men tydlig väg till att landa i den som är jag.
Processen till att bli jag kan vara lika smärtsam som viktig: att få landa i att ”jag är jag och jag duger” ger den bästa grunden för att älska såväl sig själv som andra.
Oavsett vem man är, eller är på väg att bli, så är nyckelfaktorn just tid. Ge det tid. Du kommer att landa.
Kloka människor brukar säga saker som att ”om din båt hamnar i en storm, håll kursen” med innebörden att inte ta nya, stora beslut när livet stormar som värst. Vänta helt enkelt ut stormen där du är, och fundera över kursbyte när du får tankero.
Alla ni riksdagsledamöter (och ni var många!) som för ett år sedan röstade emot ert samvete och sunda förnuft i könstillhörighetsfrågan, förenen eder!
— Frida Björk
Av goda anledningar får många stora beslut vänta tills människan gått igenom de olika stadierna på sin väg mot att vara vuxen. Sexuellt samliv kräver 15-årsgräns, ingå någon form av avtal kräver att man fyllt 18 år. Detta är gränser satta för att skydda individen från att ta på sig alldeles för stora skor alldeles för tidigt i livet.
Den nya könstillhörighetslagen tänker tvärtom.
Den ger möjlighet till barn att ta sitt livs kanske största beslut, att byta könsidentitet, flera år innan samma individ anses mogen att kunna teckna ett mobilabonnemang. Förvisso kräver juridiskt könsbyte för minderårig målsmans godkännande, men dörren öppnas och processen mot könskorrigerande behandling med hormoner och kirurgi startar.
Tidigare har ett juridiskt könsbyte krävt diagnostiserad könsdysfori, men från den 1 juli 2025 kommer det att räcka med ett digitalt vårdmöte med läkare för att Socialstyrelsen ska godkänna och genomföra könsbytet.
Att vara vilsen i sin egen könstillhörighet ska inte förminskas, man kan bara ana den smärta det är att uppleva sig leva i fel kropp. Dock tar Sverige sin hand från den som mest behöver stödet när man inte längre kopplar diagnos till utredning utan lämnar till den vårdsökande att såväl självdiagnosticera sig som att välja behandling. Översätt det till vilken annan vårdanledning som helst och tankeövningen landar omedelbart i att förfarandet är horribelt.
Att vi sett en närmast epidemisk, medicinsk oförklarlig, utveckling av att unga människor (inte sällan flickor med diagnoser inom autismspektrat) upplever könsdysfori är inte anledning för våra folkvalda att ta fram en lösning som i ett pennstreck trollar bort de långa köerna till att få en utredning. Tvärtom!
Den första, och största, frågan här är ju ”varför?”. Varför har vi ett samhälle där mängder av unga upplever att den mest basala av livets givna förutsättningar, den egna kroppen, är fel? För det är ju just det som är den stora skrällen i det skeende vi sett: det handlar om en upplevd känsla, inte ett fysiskt tillstånd.
Att naturen skulle ha gjort fel i så många fall som vi ser i köerna är en orimlig slutsats. Det handlar om förändringar i hur vi lär oss att vara människor, hur vi ser på varandra, hur vi talar med och om varandra, vilka influenser vi får och mycket mer. Det är här vi behöver stanna upp för att förstå innan vi springer till konsensus att människan inom loppet av en generation skulle ha genomgått förändringar som vi tidigare inte sett maken till under hela mänsklighetens historia.
Många, många tunga namn har i kraft av sina professioner protesterat mot detta, men Sveriges politiska partier – endast undantagna av Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna – röstade ändå förra året igenom den ändring som träder i kraft den 1 juli i år. Men galenskapen går ännu att stoppa!
[ Fredrik Wenell: Återremittera förslaget om juridiskt könsbyte ]
Att våga erkänna att man gjorde fel är svårt och kräver mod. Att dessutom gå emot sitt partis linje kan innebära stora konsekvenser för möjligheten att få fortsätta representera sitt parti. Vissa frågor är dock så stora att det inte finns utrymme att kväva den inre rösten – och det här är en sådan fråga.
Alla ni riksdagsledamöter (och ni var många!) som för ett år sedan röstade emot ert samvete och sunda förnuft i könstillhörighetsfrågan, förenen eder! Tänk på konsekvenserna för en 16-åring som påbörjar en resa mot irreversibla kirurgiska ingrepp. Lyssna på de många, många som genomgått könskorrigerande behandlingar och som ångrar sig.
Lagen kan ännu rivas upp.
[ Steven Crosson: En till sådan seger och Kristersson kan vara förlorad ]
