Annons
Annons
Debatt
Först då kommer fler kvinnor vilja sätta barn till världen
NATIVITET. Det är varken rimligt eller fruktbart att införa fler incitament eller åtgärder för att öka barnafödandet, skriver Kristina Zettersten, KD-kvinnor.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Tänk om jag ångar mig om jag skaffar barn?”
Min väninnas fråga hänger i luften en stund. Jag har hört den reflektionen många gånger förut - från andra kvinnor i min närhet och från främlingar på sociala medier. Det vi har gemensamt är att vi är i trettioårsåldern, har stabila jobb och försöker lista ut vad vi egentligen vill i livet.
Vår ambivalens spär på ett problem som nu diskuteras flitigt över hela den industrialiserade världen: födelsesiffrorna sjunker. Politiker från världens alla hörn börjar spåna på förslag i form av morötter eller piskor för att öka barnafödandet. För Sveriges del bör det fortsatt anses vara en individuell och kulturell angelägenhet – inte en politisk.
Det är inte första gången Sverige upplever en nedåtgående födelsekurva. På 1970- och 1980-talen införde man en utbyggd föräldraförsäkring och subventionerad barnomsorg. Dessa var nödvändiga frihetsreformer som stärkte jämställdheten genom att göra det lättare att kombinera familj och arbetsliv. Det gav resultat, men nu när frågan blossar upp igen är det viktigt att komma ihåg att Sverige fortfarande har högre födelsetal än många andra industrialiserade länder och att omfattande reformer redan genomförts.
I länder som USA skulle reformer för en generösare föräldraförsäkring vara på sin plats, då tillgången till tid med barnen där har blivit en klassfråga. I Sverige bör föräldraförsäkringen byggas ut ytterligare för att stärka familjens frihet generellt, men inte som incitament för ökat barnafödande. Här handlar det inte så mycket om huruvida man har praktiska förutsättningar att få barn – utan snarare om man vill.
Politiken bör hålla sig till kärnuppdraget – att bygga ett tryggt och fritt samhälle där fler känner hopp inför framtiden.
Listan över skäl till varför kvinnor i min närhet avstår från eller väntar med att skaffa barn är lång. Vissa är helt enkelt nöjda med sina liv precis som de är och ser inget behov av att ta på sig det extra ansvaret ett barn skulle innebära. Tempot i samhället är redan högt, och utbrändhet bland kvinnor skenar.
Andra väntar, antingen för att de inte hittat rätt partner eller för att de vill kunna erbjuda sina framtida barn den materiella trygghet de själva haft: bostadsrätt, bil och fritidsaktiviteter.
För millenniegenerationen upplevs ekonomin vara sämre än den var för våra föräldrar. Även om frågan om vad man "har råd med” är subjektiv – ett barn behöver främst mat, kläder och trygghet - påverkar det upplevda tappet i välstånd ändå våra beslut.
En annan vanlig anledning jag får höra är den osäkra omvärlden. Krig, klimatkris och ekonomisk instabilitet får många att fråga sig: Är det ens rätt att föra ett nytt liv in i världen?
Därtill har min generation vuxit upp med det feministiska arvet om att vi ska sträva efter samma saker som män – karriär, frihet och självförverkligande. Samtidigt har vi genom medier och populärkultur matats med budskap som ofta reducerat kvinnors värde efter barnafödande. Som tonåring fick jag intrycket att min framtid bara borde handla om två saker: att vårda mitt yttre och tjäna pengar.
Och så finns de kvinnor som, oavsett vilja, inte kan få barn. För dem är det utmattande att svara på frågan: ”Är det inte dags snart?”
Självklart är dessa reflektioner baserade på uppgifter av ett begränsat urval kvinnor, framför allt från medelklassbakgrund. Oavsett lyfter de fram viktiga perspektiv som inte bör ignoreras. För oss handlar frågan om valet att skaffa barn - eller inte skaffa barn - om att världen, ekonomin och relationerna känns allt mer otrygga, och om att vi är uppfostrade i en tid som ger oss dubbla budskap om hur en kvinna ska vara.
Till skillnad från tidigare generationer har vi i dag större möjligheter att kontrollera vårt barnafödande, och det är en rättighet vi aldrig får kompromissa med.
Nu när politiker förväntas ha en åsikt är min uppmaning att bara låta det vara. Det är varken rimligt eller fruktbart att införa fler incitament eller åtgärder för att öka barnafödandet. I stället bör vi fortsatt låta kvinnor få fatta sina egna beslut, utan press från samhället.
Politiken bör hålla sig till kärnuppdraget – att bygga ett tryggt och fritt samhälle där fler känner hopp inför framtiden. Och kanske några skattesänkningar på det. Först då kommer fler kvinnor vilja sätta barn till världen – av fri vilja, inte av plikt.
