Pingstpastor Sven-Gunnar Hultman beskriver i sin debattartikel (Dagen 21/3) hur det stör honom att inte kunna få ta emot nattvarden/eukaristin i Katolska kyrkan. Han skriver också att han inte delar Katolska kyrkans nattvardssyn. Jag vill på detta svara: Mottagandet av bröd och vin är en trefaldig bekännelse.

För det första bekänner man Katolska kyrkans apostoliska succession och auktoritet. Biskop Ignatius av Antiokia skrev någon gång mellan år 90 och 107 efter Kristus följande i sitt brev till smyrnierna: ”Den eukaristi skall anses giltig som förrättas av biskopen eller av någon som han förordnar. Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är. Det är alltså inte til­lå­te­t att döpa eller att hålla kärleksmåltid utan biskopens tillåtelse”.

På den helige Ignatius tid var erkännandet av biskopen en skiljefråga. Den som agerade utan biskopens apostoliska sanktion ansågs vara en splittrare. Sedan århundraden tillbaka är kyrkans splittring trots detta tyvärr ett faktum. Försök har på flera håll gjorts att hela denna splittring. Katolska kyrkan erkänner i dag dop som sker i icke-katolska kyrkor, förutsatt att dopet skett i Faderns, Sonens och i den helige Andes namn. Något liknande erkännande har dock inte ägt rum i nattvardsfrågan eftersom viktiga läroskillnader i frågan kvarstår. När man tar del av bordets gåvor i en katolsk kyrka bekänner man alltså fortfarande kyrkans apostoliska succession och auktoritet.

För det andra bekänner man att man i bikt fått avlösning från svåra synder av en vigd katolsk präst, det vill säga lever i nådens tillstånd. Att ta emot nattvarden utan att leva i nådens tillstånd är enligt Katolska kyrkan en svår synd. Ingen samvetsgrann katolik skulle hörsamma nattvardsinbjudan utan att först bekänna sina synder för en präst, eftersom måltiden då skulle vara till skada snarare än till nytta.

I Katolska kyrkans katekes, artikel 1385, står nämligen följande att läsa: ”För att svara på denna inbjudan måste vi för­bereda oss för detta så stora och heliga ögonblick. Paulus uppmanar oss att rannsaka vårt samvete: Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet eller dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig (1 Kor 11:27–29). Den som är medveten om svår synd skall ta emot försoningens sakra­ment innan han går till kommunion.”

För det tredje bekänner man att brödet och vinet är Kristi sanna kropp. Ignatius skriver i sitt brev till smyrnierna också följande ord: ”Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsare Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet.” Att ta emot nattvarden i en katolsk kyrka innebär därmed en bekännelse av att en transsubstantiation ägt rum, där brödet och vinet till sin materia visserligen fortfarande är bröd och vin, men att det till sin substans blivit Kristus, värdigt vår tillbedjan och lovsång.

Jag delar Hultmans längtan efter en kristenhet enad runt Herrens bord, men utifrån ovanstående är det nödvändigt för Katolska kyrkan att inte tillåta interkommunion. Hultman ser denna exklusivitet som ett hinder för enheten och verkar ställa Katolska kyrkan inför valet att antingen ändra sina läror eller att bortse från dem i ekumenikens namn.

Det förstnämnda är helt otänkbart. Katolska kyrkans uppgift är att bevara tron. Det sistnämnda är oansvarigt. Det skulle skicka signaler till kyrkans egna troende om att man inte behöver lyda sin biskop, om att bikt är onödigt, samt om att man inte behöver erkänna Kristi realpresens i brödet och vinet. Kyrkan skulle förneka sig själv.

Katolska kyrkan har tagit ett stort steg mot enhet genom erkännandet av dop som sker i icke-katolska kyrkor. Lutherska världssamfundet och Katolska kyrkan har skrivit under en gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran. Vad är Hultmans samfund, pingströrelsen, beredda att ändra för enhetens skull? Är man beredd att erkänna att omdop och underkännanden av barndop är ett lika stort hinder för den kristna enheten som en exkluderande nattvardssyn?

Martin Ekenvärn