Kontraproduktiv plakatpolitik när församlingar väljer bort flyget

Genom kampanjer om att sluta flyga ägnar sig svenska församlingar åt symbolpolitik som är kontraproduktiv, åtminstone om man vill få ner utsläppen och samtidigt bidra till omställningen och bibehållen tillgänglighet. Efter kyrkovalet måste nu förtroendevalda i svenska församlingar ställa sig frågan om de verkligen vill arbeta för ett flygfritt Sverige eller ta ansvar för ett fossilfritt flyg.

Under parollen ”Flygfritt” har många församlingar och pastorat inom Svenska kyrkan gått över till flygfritt gruppresande, exempelvis för konfirmander. Equmeniakyrkan gick redan 2019 ut med ”fasta för klimatet”, där man som symbolhandling bland annat avstod från flyget. Nyligen var man också medarrangörer till ”Sorgmarsch över klimatet” i Stockholm, tillsammans med bland andra Extinction Rebellion, där man kritiserade regeringen för satsningar för att få fler att flyga.

Samtidigt är 2025 utlyst till ekumeniskt år för att uppmärksamma hundraårsminnet av Stockholmsmötet 1925 och 1700-årsminnet av första kyrkomötet i Nicea 325. Syftet är att binda samman människor och kyrkor över hela världen. Många undrar nog hur det ekumeniska arbetet ska fungera i framtiden om kyrkan samtidigt förbjuder sina medlemmar att ta flyget för längre resor? Ska själva kärnan i det ekumeniska arbetet, mötet mellan människor över gränser, reduceras till en symbolisk plakatlinje, och digitala möten?

Vi ser ett mönster där församlingar avsäger sig en del av det viktiga uppdraget som samhällsaktör. Församlingar är inte bara till för andlig vård och för att ta hand om människor i sorg och kris. De är också en del av samhällsväven och bär ansvar för att Sverige ska fungera, vara attraktivt och tillgängligt för alla människor, oavsett var de bor eller varifrån de kommer. Sverige har över två miljoner medborgare som är födda i andra länder. Hur ska deras familje- och släktband kunna vårdas utan flyg som en del av vårt transportsystem?

Flyget är även en del av Sveriges kritiska infrastruktur. Det är ett nav som håller ihop landet, ger tillgång till utbildning och vård, och skapar förutsättningar för internationella kontakter. Samtidigt är flyget en del klimatomställningen. Med hållbart flygbränsle (SAF) och ny teknik kan utsläppen redan i dag halveras utan att banden mellan människor kapas. När kyrkan säger nej till flyget, säger den också nej till möjligheten att vara med och bygga ett fossilfritt flyg. Frågan är varför kyrkan vill bli flygfri i stället för fossilfri?

I tider av oro och kris är ett fungerande flyg dessutom en del av vårt totalförsvar. Flygplatser är inte bara kommersiella knutpunkter – de är en garanti för att vi ska kunna hantera oförutsedda händelser, naturkatastrofer och i värsta fall krig. Att ensidigt säga nej till flyg riskerar därför att också säga nej till den beredskap som skyddar människor i svåra lägen.

Det finns också en risk i klimatbudskap som blir alltför moraliserande. När man uppmanar till ”flygfritt” eller kritiserar regeringen för att främja flygandet, kan det lätt tolkas som att man ställer sig som domare över människors val. Då reduceras klimatfrågan till en fråga om symboler och rättfärdighet, snarare än om verklig förändring. Det är långt mer konstruktivt om församlingar bidrar till lösningar, som att stödja hållbart flygbränsle, än att mäta fromhet i transportmedel.

Trots klimatkritiken: Ärkebiskopen tog flyget till påven

Dessutom måste vi våga tala om det uppenbara: det är en stor risk för hela transportsystemet om både det offentliga och det andliga Sverige vänder ett trafikslag ryggen utan att först ta reda på konsekvenserna. Ett sådant ställningstagande skadar inte bara flyget utan hotar också tillgängligheten, sammanhållningen och den robusthet som hela samhället är beroende av. Och kyrkan är inte någon neutral åskådare. När församlingar, stift och enskilda resenärer använder flyget är de också med och betalar för flygets infrastruktur och skapar de marknadsförutsättningar som gör att flyget kan fortsätta bära sin roll i samhället.

Det går inte heller att blunda för att flyget redan i dag befinner sig i en snabb omställning. Hållbart flygbränsle (SAF) finns och används, och kapaciteten ökar. Det är här kyrkan borde vara tydlig: bidra till fossilfrihet, inte flygfrihet. Ställ krav på fossilfritt bränsle, teckna avtal med svenska SAF-producenter och gör reseregler trafikslagsneutrala. På så sätt kan kyrkan både stå upp för klimatet, sin viktiga verksamhet och för samhällsansvaret.

Efter kyrkovalet och inför Equmeniakyrkans kyrkokonferens kan det därför vara rimligt att ställa en enkel fråga: Anser de verkligen att kyrkan ska avstå från att vara en del av flygets omställning – eller vill de också bidra till att möjliggöra hållbara möten mellan människor? Det är en fråga om ansvar, om realism och om kyrkans roll i hela samhällets framtid. När regeringen nu satsar på flyget måste övriga samhället ta sin del av ansvaret för det fossilfria svenska flyget.

Att låtsas att flyget inte finns är en tom symbolhandling. Byt ut ”flygfritt” mot ett vässat mål om att i stället reducera de fossila utsläppen från flyget. Det vore att ta ansvar för helheten. Svenska församlingar kan inte både tala om gemenskap och samtidigt försvåra möten mellan människor. Om kyrkan verkligen vill vara en förebild – i klimatet, i ekumeniken och i samhället – är det fossilfria flyget vägen framåt och inte att bli flygfri.

Tidigare missionär: Våra flygresor drabbar befolkningen vi sänds till