Kyrkan behöver anställda professionella pastorer

Volontära insatser är viktiga, men en kyrka behöver en kärna av anställd personal. Annars riskerar hon att bli en sekt. Det skriver Erik Lindberg, föreningskonsulent Spånga Blåband, i ett debattsvar till Stefan Swärd.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Stefan Swärd pläderar i Dagen för att pastor inte ska vara en livstidsuppgift. Han för fram två huvudargument: pastorn behöver få impulser utanför kyrkan och frikyrkoförsamlingarna har svårt att avlöna heltidspastorer.

I stället för att börja med frågan om pastorsrollen borde vi fråga vad kyrkan yrkan är till för. Kyrkan i Sverige är Svenska kyrkan, de protestantiska frikyrkorna samt romersk-katolska och ortodoxa kyrkor. Omkring 70 procent av befolkningen i Sverige är anslutna till kristna kyrkor. Allt medlemskap är frivilligt. Kyrkan i Sverige är landets största organisation.

När en organisation når en viss storlek måste den professionaliseras. Det betyder inte att volontära insatser är oviktiga, men det innebär att det måste finnas en kärna av anställd personal. Därför måste man skaffa resurser. Stora organisationen kan inte bara bygga på att människor ger vad de känner för. Man måste också ha andra regelbundna inkomster, till exempel avkastning från kapital, inkomster från egna företag och (i Sverige) kyrkoavgifter .

Kyrkan måste sträva efter att bli en stor organisation – gå ut och gör alla folk till mina lärjungar, säger Jesus. Kyrkan är till för att ständigt aktualisera att det finns en större verklighet som spränger tid och rum, ett hopp som besegrar döden. Men kyrkan är också till för att utöva profetisk kritik mor orättfärdiga samhällsförhållanden. Därför får kyrkan aldrig förvandlas till sekt, tillgänglig bara för några få. Kyrkan måste också ha en professionell sida i samverkan med den volontära verksamheten.

Kyrkan behöver personer med teologisk utbildning som handlar under särskilt ansvar (pastorer) när det gäller förtroenden mottagna under bikt samt för vigsel, dop och nattvard. Detta står inte i motsats till att alla medlemmar i församlingen bidrar med sina erfarenheter, något som är både nödvändigt och önskvärt. Och för de oerhört stora diakonala utmaningar som kyrkan möter, fordras både utbildade anställda (diakoner) som i samverkan med volontära krafter möter behövande människor.

Stefan Swärd refererar till hur protestantiska väckelserörelser tidigare har organiserats i Sverige. Som exempel nämner han föreståndaren i pingstförsamlingen i Värnamo, den legendariske predikanten Georg Gustavsson, som hade ett vanligt arbetarjobb.

Men Stefan Swärd glömmer att de protestantiska väckelserörelserna i Sverige aldrig varit några självständiga kyrkor utan komplementkyrkor till Svenska kyrkan. Svenska Missionsförbundets Paul Peter Waldenström (1838-1917) representerade ännu kring 1910 Växjö stift i Svenska kyrkans kyrkomöte. Han kallade Missionsförbundet ett enskilt missionssällskap bland många andra. Lewi Pethrus (1884-1974) menade att pingstväckelsen var en rörelse inom Svenska kyrkan.

Även idag är majoriteten av de frikyrkliga även anslutna till Svenska kyrkan. Om vi antar att två tredjedelar av de drygt 200 000 frikyrkliga vuxenmedlemmarna i Sverige (cirka 130 000 personer) också tillhör Svenska kyrkan, är bara dessa frikyrkligas offrande till Svenska kyrkan genom kyrkoavgiften imponerande: drygt en kvarts miljard kronor!

Att en liten komplementkyrka skulle kunna drivas med volontära insatser har Stefan Swärd säkert rätt i. Han säger ju att det inte finns pengar till att ha kompletta pastorsteam anställda. Stefan Swärd nöjer sig med att (fri)kyrkan ska vara liten. Men resurser är något man skaffar. Börja med att omlokalisera den kvarts miljarden som nu förs över från frikyrkan till Svenska kyrkan.

En kyrka som höjer sig över komplementkyrkonivån måste ha människor som är beredda att permanent ta ansvar och som har relevant utbildning. Det visar erfarenheterna till exempel från den internationella pingströrelsen. De amerikanska och brasilianska pingtsväckelserna, som till skillnad från den svenska inte är några komplementkyrkor, har satsat på rejäl teologisk skolning för sina pastorer. Den svenska Väckelsens predikanter var antingen som Waldenström själva präster i Svenska kyrkan eller vände sig till en publik som fått en ordentlig kristendomskunskap genom präster i Svenska kyrkan. Därför kunde man ta lätt på teologisk utbildning för de egna predikanterna.

Däremot kvarstår den relevanta frågan hur pastorerna ska få impulser från omvärlden. Här finns mycket spännande att uträtta. Men att kasta ut barnet med badvattnet genom att ta bort det särskilda ansvaret i kyrkan, skulle förvandla kyrkan till en sekt.

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Bethel church
Ta emot inspiration från karismatiska förnyelserörelser, men fånga också upp de varningssignaler som finns. Bilden: Bill Johnson undervisar på bibelskolan i Kalifornien.
Foto: Christopher Visser
Foto: Christopher Visser