"Utan troendedop – inget medlemskap. Så har det sett ut sedan Lewi Pethrus grundade pingströrelsens flaggskepp i Stockholm, i början på 1900-talet. Men nu kan det bli förändring". Så inleder Rickard Alvarsson sin artikel i Dagen den 25/10 2013.
Om salig Lewi Pethrus kunde följa med utvecklingen undrar jag om han inte skulle vända sig i sin grav och tänka: Vad håller de på med i den församling som jag bildat på biblisk grund? Att den gode Niklas Piensoho är öppen för detta tänk är inte förvånande med tanke på hans bakgrund. Att Olof Djurfeldt (trosdopets försvarare), övriga i Filadelfias församlingsledning och Urban Ringbäck och ledningen i Smyrna Göteborg gör det förvånar dess mer.
Motiveringen för det nya ställningstagandet är svag: "medlemmar av olika skäl ännu inte låtit döpa sig" och "det här handlar mer om ekumenik". Anpassning till omständigheterna är utslagsgivande, inte Ordet. Tre frågor uppstår: 1) Försöker man med kejsarsnitt förlösa foster som inte kommit fram till födsel? 2) Är det rädslan för sjunkande medlemskap som är alternativet till ändrad doppraxis? 3) Är det en våg av den allmänna liberaliseringen ifråga om teologin?
Ekumenik utövas väl inte inom församlingen utan mellan församlingar med olika teologisk syn? Att man sedan gör beslut med "olika känsla i kroppen" talar också för att frågan om ändrad doppraxis i relation till medlemskap inte är mogen för beslut. Vid tillfället som kallas den kristna församlingens födelsedag (Apg 2) så skulle man först bli omvänd (räddad, frälst) och sedan döpt. När man då tog emot ordet och handla efter det så räknade apostlarna med att lärjungarnas antal ökade eller församlingen ökades enligt 1917.
Enligt grundtexten betyder ordet "dop" neddoppning. Det svenska ordet "dop" härleder sig från samma betydelse. Dopet framställs också som en begravning vilket innebär att hela kroppen sänks ned i mullen. Så blev jag undervisad när jag kom till tro vid 20 års ålder och har inte upplevt behov av att tänka om i den frågan.
När man möter påståenden om dop och församligstillhörighet på följande villkor 1) "Eftersom jag inte får tillhöra Filadelfia ..." 2) "Samtidigt vill jag inte döpa mig... Jag har aldrig haft ett sådant behov, och det skulle kännas märkligt mot min släkt och mina vänner..." så är det ett par frågor som uppstår: 1) Är det med sanningen överstämmande att man inte får tillhöra Filadelfia? Kan inte tro att dörren till medlemskap är stängd om man godtar villkoren för medlemskapet, vilket man i regel måste göra för anslutning till de flesta föreningar/församlingar. 2) Om man säger sig inte ha varken vilja eller behov av att låta döpa sig med hänsyn till släkt och vänner är det då något som brister i överlåtelsen till Jesus Kristus? Är det Jaget/Egot som fortfarande lever och inte vill dö med Jesus för att genom dopet bli ett med hans död och uppståndelse (Rom 6) och införlivas som lem i Kristi kropp?
I så fall behöver Anden få fortsätta sitt verk hos vederbörande till dess att man är beredd att bejaka Ordet och följa den Mästare som sade: "Följ mig!" och ifråga om dopet "Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet." Hur skall man förstå Mästarens ord: "Den som inte tar sitt kors och följer mig är mig inte värdig" (Matt 10:38). Den porten är trång och den vägen är smal men bred nog för två för Jesus och mig, för Jesus och dig.
O land, land, land, hör HERRENS ord! (Jer 22:29). Och då inkluderar jag alla våra Nordiska länder i de orden.
Harry Blomberg (pastor emeritus)
