När Sveriges kristna socialdemokraters förbund - Broderskapsrörelsen - i helgen avslutade sin 63:e kongress blev det också den sista kongressen med det klassiska namnet. Rörelsens namn kommer i fortsättningen att vara Socialdemokrater för tro och solidaritet, och samla svenskar ur alla religioner och trosriktningar, vars övertygelse leder dem till ett politiskt vänsterengagemang.
Vi lämnar ett inarbetat namn och en trygg identitet, därför att samhället och världen förändrats. Det var inte utan vånda som rörelsen tog detta modiga steg, men det togs i stor enighet och tillförsikt att i valet mellan att vara nyfiken på framtiden eller trygg i gårdagen, så behöver vi ta detta steg.
Broderskapsrörelsen bildades i en tid när det fanns tydliga spänningar mellan kristna och arbetarrörelse. Arbetarrörelsen var ideologiskt sekulär och många i kyrkornas ledningar bars av konservativa värderingar och motsatte sig delar av det arbetarrörelsen krävde i resan från ett fattigt klassamhälle och in i ett modernt folkhem.
De kristna för vilka tron också ledde dem till ett starkt samhällsengagemang för frihet, jämlikhet, solidaritet hamnade i kläm. Kristna socialdemokrater ansågs för radikala i sina församlingar och för religiösa i sitt parti.
Broderskapsrörelsen blev ett hem för dessa hemlösa, med en uppgift att påverka både kristenheten till ett fördjupat och konkret samhällsengagemang och det socialdemokratiska partiet att bättre förstå religion och de positiva drivkrafter för samhällsförändring som ryms i en tro och ett religiöst engagemang.
Broderskapsrörelsen har varit framgångsrik i sin historiska uppgift. Vi har bidragit till att svensk kristenhet är en progressiv samhällskraft, och jämfört med övriga världen så har Sverige en marginell kristen höger. Vi ser i dag en helt annan förståelse i partiet för tro och religion jämfört med för några årtionden sedan. I dag är vår främsta uppgift att vara idébärare för vissa perspektiv kopplat främst till internationell solidaritet, mänskliga rättigheter och engagemang för samhällets mest utsatta grupper.
När Broderskapsrörelsen bildades för 82 år sedan bestod det troende Sverige av protestantiskt kristna - Svenska kyrkan och frikyrkorna.
I dag utgör romerska katoliker, bekännande kristna ortodoxer och praktiserande muslimer, med växande grupper också från andra världsreligioner, ungefär en tredjedel av de aktiva troende.
Många nya svenskar upplever en liknande situation som Broderskapsrörelsens medlemmar stod i för en generation sedan. Om de uppträder sekulärt, har de enklare att hitta in i den socialdemokratiska partistrukturen och i svenskt politiskt liv i stort. Men om de kommer med hela sig, också sin tro och dess erfarenheter, möts de inte sällan av bristande förståelse. Det gäller främst muslimer.
Det är nödvändigt för oss som gammal och klassisk svensk folkrörelse att kunna tänka nytt och bli en hemvist för morgondagens svenskar. Jag är övertygad om att detta historiska beslut kommer att berika oss själva, vårt parti och svenskt politiskt liv, genom att ge en ökad röst till erfarenheter och perspektiv som under lång tid önskat tydligare plattformar.
Under de år vi fört en närmare dialog med både kristna, muslimer och judar, har vi själva berikats mycket. Jag är övertygad om att detta steg också kommer att vara ett viktigt bidrag till en positiv integration, inte minst för den muslimska gruppen som i dag upplever mycket av fördomar och oförståelse.
Genom att välkomna fler praktiserande muslimer att bryta sina erfarenheter mot de svenska, kommer vi att stimulera samtal som mår bra av mer utrymme i religionens sammanhang. Dit hör till exempel synen på kvinnors och homosexuellas rättigheter, där Broderskapsrörelsen under många år varit pådrivande för stärkta rättigheter och jämställdhet, både i relation till kyrkor och i relation till vårt parti. I dessa, och många andra frågor, kommer muslimska medlemmar att bära med sig erfarenheter från Socialdemokrater för tro och solidaritet till sina moskéer och sammanslutningar, precis på samma sätt som Broderskapare under många år varit katalysatorer för en aktiv samhällsdebatt i våra kyrkor.
Det är också viktigt att en klassisk svensk folkrörelse kan fullt ut företräda behov och perspektiv från religiösa minoriteter.
Vi lever i en tid när antisemitism växer och där islamofobin beskrivs som Europas största minoritetsproblem av Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.
Jag hoppas detta historiska steg ska rusta oss att bli ännu bättre att föra denna viktiga kulturdebatt.
