Samvetsfrihet inom kyrkan

Sverige har blivit ett pluralistiskt samhälle där alla världsreligioner är representerade. Lagstiftaren har den grannlaga uppgiften att "känna in" och reglera hur religionsfrihet och religionskritik ska utformas i syfte att dessa friheter inte övergår till ofrihet och diskriminering.

Omskärelsedebatten i svenska media vittnar om lagstiftarens uppgift att avväga föräldrars religionsfrihet mot barns rättighet till sin kropps integritet. Att olika landsting i Sverige tagit olika beslut kring finansiering av omskärelse illustrerar att detta ingrepp i ett mångkulturellt samhälle inte anses som en självklarhet.

Dessutom finns inom såväl judendom som islam faktiskt olika uppfattningar om den religiösa aspekten av omskärelse. Att varmt troende judar kan välja Brit Shalom istället för Brit Milah vittnar rörelsen "Jews against circumcision" om som framhäver att "judendomen inte sitter i penis utan i hjärtat."

Ett problem är att liberala religionstolkningar har svårt att komma till tals inom islam och judendom, liksom inomvärldens största kristna kyrka, den katolska, med 1,18 miljarder medlemmar.

Vilken hänsyn i en sekulär demokrati kan en lagstiftare ta till minoritets - och majoritetsgrupper och till inomreligiösa intressekonflikter? Hur rimligt är det att religiösa särintressen också skattemässigt kan kräva att särbehandlas?

Ska aktiva fredsaktivister kunna göra anspråk på skatteavdrag då de av religiös övertygelse inte kan tänka sig att vara med och finansiera sitt lands krigsindustri? Hur förhåller sig religionsfrihet gentemot mänskliga rättigheter? Ska till exempel kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa politiskt definieras som en generell mänsklig rättighet eller en fråga om religiöst särintresse, det vill säga religionsfrihet.

Frågan är för närvarande högaktuell i USA där president Obamas skattefinansierade sjukförsäkringsreform har som syfte att bland annat ge alla kvinnor, oavsett religion eller inkomst, samma valmöjlighet till sexuell och reproduktiv hälsa. USA:s katolska biskopskonferens har förbehållit sig rätten att tolka förslaget som en fråga om religionsfrihet för att kunna yrka på ytterligare skattemässiga undantagsbestämmelser, utöver dem Obama själv föreslagit.

Frågan om preventivmedel är oerhört värdeladdad inom Katolska kyrkan. Om sex tillåts utan all intention till barnalstring faller främsta argumentet mot förbudet för homosexuella att ha sex.

Frågan har också uppstått hur pass trovärdig USA:s biskops-konferens är att i det offentliga rummet göra anspråk på att representera USA:s katoliker gentemot president Obama. Detta i en fråga där presidenten vet att majoriteten katoliker använder preventivmedel och att det finns mängder med inomkatolska organisationer och rörelser i USA som eftersträvar reformer och demokratisering inom kyrkan, men som biskopskonferensen totalt negligerar.

Sådana exempel är We are Church, Catholics for Choice och "Association for the Rights of Catholics in the Church" ARCC som till exempel deklarerar att frågan om preventivmedel "aldrig nått upp till kravet för sensus fidelium (ungefär: folkets trosmedvetenhet)."

ARCC:s huvudbudskap handlar om att kyrkans trovärdighet enbart kan uppnås genom samstämmighet mellan inom- och utomkyrkligt förhållningssätt. En sådan brist på samstämmighet visar sig till exempel i påvens hyllande av den enskilda människans samvete å ena sidan men å andra sidan bara under förutsättning att detta samvete är kompatibelt med påvens eget.

Vatikanen driver å ena sidan via USA:s biskopskonferens kampanjer för katolikers rätt att utan sanktion hävda sin samvetsfrihet i civila sammanhang men bestraffar samtidigt katoliker som hävdar samvetsfrihet i olika inomkyrkliga situationer. Denna inkonsekvens kan betecknas som dubbelmoral och hyckleri, vilket aldrig är gångbart i längden.

Håller maktbalansen mellan USA:s konservativa biskopskonferens och mer liberala katolska företrädare och aktörer i USA på att rubbas till nackdel för den kristna högern? Kanske tyvärr inte riktigt ännu om man ska tro en uttolkare av opinionsmätningar som säger "Obama har lyckats med något som få politiker lyckats med. I frågan om sjukvårdsreformen har han lyckats ena katolska väljare - mot sig. "

Detta skulle kunna tolkas som att saken till syvende och sist handlar om vem som har den starkaste och mest högljudda lobbyorganisationen, pro-life eller pro-choice?

En sak är säker, president Obama är pro-life och föreslår därför pro-choice.