Annons
Annons
Debatt
Se till den växande skaran av barn som lever skyddslösa i Sverige just nu
SURROGATMÖDRASKAP. Allt förändras och ställs på sin spets när ett litet barn väl har fötts. Då är frågan inte längre vad samhället eller enskilda individer har för generell inställning till surrogatfrågan, utan då är det barnets liv det gäller, skriver Lovisa Lanryd, Timbro. Dagens opinionsredaktör Frida Park svarar direkt.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Det är inte förvånande att Dagens ledarsida ställer sig på den mer traditionella familjebildningens sida och fördömer surrogatmödraskap. Dock är det förvånande att Frida Park verkar ha föga kunskap kring hur situationen ser ut i Sverige – både rent lagstiftningsmässigt och för de familjer som bildats genom surrogatmödraskap.
För det första menar Park att ”Självklart måste barnets rätt till privatliv och identitet vara vägledande, men det är redan i dag möjligt utan att lagstiftningen ändras eller riskerar att underlätta surrogatarrangemang i utlandet.”. Detta visar på stor okunskap. Poängen med min debattartikel i SvD är att det inte finns någon lagstiftning kring surrogatmödraskap i Sverige.
Det är det som gör dessa familjer och surrogatbarnen så extremt utsatta. I Sverige är alltså surrogatmödraskap – just nu – varken tillåtet eller förbjudet. Barnets tillgång till medborgarskap, försäkringar, förskolekö och barnbidrag vilar på en juridisk praxis som kan ändras och som ofta motarbetas av enskilda myndigheter.
För det andra påstår Park att jag gör ”kreativa tolkningar” av Högsta domstolens två (inte en) domar i surrogatfrågan. De två avgörandena i Högsta domstolen från 2019 och även två efterföljande avgöranden i Nacka tingsrätt (Ä 5646–22 respektive Ä 4444-24) är mycket tydliga: de erkänner utländska avgöranden om föräldraskap.
Problemet är att trots denna praxis tar det på hemmaplan i Sverige ofta stopp. I flera månader tvistar föräldrar till små barn mot svenska domstolar och skatteverket för att barnet ska få vårdnadshavare, och de vuxna erkännas som föräldrar. I stället för att viga sin tid till just att knyta an och få vara i den lilla bubblan, som så många andra föräldrar får det första året, är verkligheten någon annan. Den är en kamp mot byråkratin, vilket leder oss tillbaka till grundfrågan – vi behöver en adekvat lagstiftning på området.
I flera månader tvistar föräldrar till små barn mot svenska domstolar och skatteverket för att barnet ska få vårdnadshavare, och de vuxna erkännas som föräldrar.
Det går utmärkt att dela djup oro för de oegentligheter och missförhållanden som kan uppstå i oreglerade surrogatarrangemang och ändå nå slutsatsen att surrogatarrangemang som sådana inte bör förbjudas. Allt förändras och ställs på sin spets när ett litet barn väl har fötts. Då är frågan inte längre vad samhället eller enskilda individer har för generell inställning till surrogatfrågan, utan då är det barnets liv det gäller.
Vi behöver lämna den principiella debatten och se till den växande skaran av barn och familjer som lever skyddslösa i Sverige just nu. Den som trots sin generellt negativa inställning till surrogatfenomenet inte kan se att nu existerande barns behov av rättigheter och skydd trumfar behovet att markera mot sättet barnen blivit till, den är bara grym.
