Stöd det som kyrkan bevisligen är bra på, politiker

Den psykiska ohälsan och de osunda ideal som bidrar till dess spridning skadar just nu en hel generation, skriver kristdemokraterna Carl-Johan Schiller, Louise Hammargren och Gabriella Eckardt, i Dagen (19/8). De menar att mer ekonomiska medel ska anslås till psykiatrisk vård. Skol- och fritidspersonal ska tränas i att tidigt fånga upp dem som lider. Skärmtiden ska minskas i sovrum och skola.

Miljöpartisterna Sandra Ivanovic Rubin och Steven Nordvall menar i sin replik bland annat att de bidragit till att rikta resurser till civilsamhällesorganisationer för att dra nytta av alla goda ideella krafter som kan sprida kunskap. Allt detta är bra och jag stödjer helhjärtat det de skriver, men jag tror att de missar något centralt – och jag upplever att de flesta aktörer som vill motverka psykisk ohälsa missar detsamma.

Kristdemokraterna skriver i sin avslutning: "Dessa unga behöver få veta att deras värde inte sitter i det yttre utan i det inre." Här rör de vid en – som jag ser det – helt avgörande faktor i utmaningarna med den psykiska hälsan. Det egna värdet.

Om jag söker mitt värde genom att spegla mig i olika typer av idealbilder, hur man ska vara för att duga och bli värdefull, kommer jag att sträva efter det som sociala medier och influencers förmedlar: ett perfekt yttre, hög status och prestationer. Detta leder till ökad psykisk ohälsa.

Identiteten – det som definierar mig och min existens på djupet – är en existentiell och andlig fråga. Andliga problem kräver andlig medicin. Inget konstigt med det. Problemet är att sekulär terapi och psykologhjälp inte kan eller får ge andlig medicin. Missförstå mig inte. Psykoterapi, behandlingar och stödjande samtal är viktigt, och Gud verkar självklart i detta. Samtidigt hjälper det endast en bit på väg, men inte in i roten av problemet: känslan av att vara värdelös.

Här har kyrkan ett otroligt viktigt uppdrag. Bara kyrkan kan berätta evangelium, det glada budskapet om Jesus Kristus som ger varje människa ett evigt, oändligt värde som hans älskade barn. Där kan vi hitta vår sanna identitet. Det är andlig medicin till ett andligt problem. Vill politiken verkligen bidra till att hjälpa människor bör de underlätta också för kristna aktörer att kunna verka för stöd till psykisk hälsa.

Nyligen publicerade Dagen ett vittnesbörd om Ellinor Gepertz. Hon var svårt traumatiserad av sexuella övergrepp i barndomen och samtal med psykolog kunde inte hjälpa henne. Men när hon bad frälsningsbön med sin syster hände något. Hon säger: ”Jag var så fylld av glädje och kärlek! Och jag som tidigare känt mig så ful och äcklig kände mig vacker och älskad.”

Hur många liknande berättelser har vi, som finns inom kyrkans värld, inte hört?

Guds sanning om Ellinor gick in i roten av hennes problem, men efter en tid behövde hon hjälp även av psykvården och psykolog. Skillnaden var att hon, mitt i fruktansvärda känslor, samtidigt kände trygghet i att Gud var med, och upplevde frid. 

”Hon sa: Om du ändå ska dö kan du väl testa om Gud finns”

En tidigare elev till mig har berättat något liknande. Hon sa: ”Det var först när jag mötte Jesus, som det som vården gav kunde hjälpa.” Vi måste börja i rätt ände.

Ändå stöter verksamheter som vill verka för stöd till psykisk hälsa med Jesus i centrum ofta på patrull när de ansöker om bidrag. Vissa bidragsgivare säger det rent ut, hos andra är det mer subtilt: Man vill inte beblanda sig med eller ge anslag till ett arbete som ger stöd till psykisk hälsa med Jesus i centrum.

De flesta organisationer som blir beviljade anslag stoltserar med att de är politiskt och religiöst obundna. Ändå uppvisar behandlingshem som är tydliga med den kristna tron, som till exempel LP-stiftelsen, särskilt fina resultat. En undersökning av Ove Grape, filosofie doktor vid Umeå Universitet (2009) visar att cirka 80 procent av alla som behandlats genom LP-verksamheten de senaste åren i stort sett lever drogfria.

Psykisk ohälsa och skam har ett starkt samband. Eftersom skammens röst attackerar det egna värdet behöver vi också arbeta med identiteten när vi utmanar skammen. Då behöver vi erfarenheter av en kraft större än vår egen och av någon som älskar oss. Vi behöver en sanning större än vårt eget förvirrade inre: Andlig medicin.

Är det inte dags att utmana den psykiska ohälsan på ett sätt som hjälper hela vägen? Och för politiker att erkänna att det finns sådant som kyrkan bevisligen är väldigt bra på - och därmed våga stödja det?

Borde inte samhälle och politiker börja uppmuntra och synliggöra de organisationer som kan och får erbjuda andlig medicin? Så att fler kan säga som min tidigare elev: ”Det var först när jag mötte Jesus som det som vården gav kunde hjälpa.”

Det här behöver politiker våga se, om de verkligen vill avhjälpa den psykiska ohälsan i vårt land.