Varför ska kyrkan nöja sig med att ledas av de mindre engagerade?

Kyrkovalet den 21 september gäller en avgörande fråga: Vem ska styra Svenska kyrkan? Är det människor som delar kyrkans tro, firar gudstjänst och lever i församlingarnas vardag – eller partipolitiker vars engagemang finns någon helt annanstans?

Nyligen intervjuades Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen och kandidat i kyrkovalet, här i Dagen. Hon betonade att kyrkan inte bara ska vara till för de mest troende. Det är sant – Svenska kyrkan är och ska vara en öppen folkkyrka. Men för att vara en öppen kyrka måste den också vara en levande kyrka, där tron, gudstjänsten och församlingens gemenskap är centrum. Det är just här skillnaden mellan partipolitiska grupper och partipolitiskt obundna nomineringsgrupper blir tydlig.

Maria Andersson från Frimodig kyrka skrev i en insiktsfull debattartikel att Hallengrens resonemang påminde henne om en politiker som bara deltar i första maj-tåget då och då. Det är en träffande liknelse. För att få förtroende i politiken förväntas man vara djupt förankrad i det politiska livet. Varför ska vi då nöja oss med mindre i kyrkan?

Den största nomineringsgruppen i kyrkan är, än så länge, ett allmänpolitiskt parti: Arbetarepartiet Socialdemokraterna. De har resurser och ett slipat valmaskineri. Men deras sammanhållning bygger inte på kyrkan, utan på samhällspolitiken. De går till val i kyrkan som i kommun eller riksdag, med samma partibeteckningar, logotyper och kampanjmetoder.

Problemet är att politisk erfarenhet inte automatiskt ger kompetens i kyrkliga frågor. Att förstå en församlingsgemenskap, utveckla gudstjänstlivet eller bedriva konfirmandarbete kräver något helt annat. Svenska kyrkan är ett trossamfund. Ett sådant måste ledas av människor som själva lever i kyrkan. Det handlar inte om elitism, utan om trovärdighet.

Visst finns det socialdemokrater och andra partipolitiskt aktiva som även är kyrkligt engagerade. Men det är inte deras kyrkliga erfarenhet som förenar dem utan partiboken, och det är arbetarekommunernas ombudsmän som bestämmer vilka som får stå på listorna. De har valt att representera sekulära partiorganisationer och det är plattformen som gör dem olämpliga att rösta på, inget annat.

Ett exempel visar problemet tydligt. Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet Jesper Eneroth fick i en intervju frågan vad den senaste predikan han hört handlade om. Efter lång tvekan kom han inte på något att säga om någon predikan senare än från 2018. Det betyder alltså sju år utan en predikan. Sju år utan den gudstjänst som är kyrkans hjärta.

Skulle vi acceptera en riksdagsledamot som inte deltagit i samhällslivet på sju år? Som inte följt nyheter eller ens rört sig i det samhälle politiken gäller? Nej, det vore otänkbart. Ändå tillåter vi att kyrkan styrs av människor som saknar en relation till kyrkans liv.

Detta är inte ett enskilt missöde. Partigrupper fyller sina listor med lojala medlemmar, men ofta utan kyrklig erfarenhet. Resultatet blir att kyrkan förvandlas till en arena för politiskt maktspel. I kyrkomötet diskuteras frågor som lika gärna kunde behandlas i riksdagen: migrationspolitik, utrikespolitiska uttalanden, jämställdhetsstrategier. Det är viktiga samhällsfrågor, och ibland med viss bäring på Svenska kyrkan – men de är inte kyrkans kärnuppdrag.

Svenska kyrkan ska självklart vara engagerad i världen, men engagemanget måste ha sitt ursprung i evangeliet, inte i ett sekulärt partiprogram. När politiska partier tar med sig sin agenda in i kyrkan riskerar kyrkan att förlora sitt centrum. Den blir en plattform för varumärkesbyggande, i stället för en gemenskap kring Kristus.

Lena Hallengren (S): ”Kyrkan ska inte bara vara till för dem som är mest troende”

Här ligger också skillnaden gentemot oss partipolitiskt obundna grupper. Maria Andersson från Frimodig kyrka har rätt i att förtroende kräver förankring. Jag vill gärna bygga vidare på den tanken: förtroendet kräver inte bara individuell förankring, utan också en gemensam grund. Och den grunden måste vara kyrkan själv – inte en sekulär partiorganisation. Därför är det avgörande att rösta på nomineringsgrupper som exempelvis Posk eller Frimodig kyrka, inte på de allmänpolitiska partierna.

Allmänpolitiska partier behövs – i samhället. Men i kyrkan gör de skada. De förskjuter fokus, placerar människor utan kyrklig erfarenhet på viktiga poster och gör kyrkan till en bricka i partipolitiken.

Vill du att kyrkan ska vara kyrka och inte ett bihang till riksdagen, då måste du rösta bort partierna ur kyrkan. Den största nomineringsgruppen utan partipolitisk koppling är Posk – Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan. Vi samlar människor med olika samhällspolitiska åsikter men som förenas av tron och engagemanget för kyrkans liv. Och vi har ett omfattande kyrkligt program som handlar om hur Svenska kyrkan ska utvecklas och formas. Vi vill ha en kyrka där förtroendevalda har sina rötter i gudstjänst och församling, inte i arbetarekommuner eller partiprogram.

Kyrkan måste styras av dem som lever i kyrkan.

Anna-Karin Hatt (C): ”Alla präster bör vara beredda att viga samkönade par”