Ledare
Både Mölk och Bengtsson har fel om pastorer och politik
Frida Park: Kyrkan måste ha modet att säga ifrån – utan att bli partipolitisk
Pingstpastorn Christian Mölk.
Privat
Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Christian Mölk, pastor i Härnösands pingstförsamling, har väckt uppmärksamhet – och kritik – i sociala medier efter att han tagit ställning emot Tidöregeringen med hashtaggen #nejtilltidö på grund av den förda migrationspolitiken. Mölk, som kallar sig konservativ och höger, säger att rimlighetens gräns är nådd, som Dagen skrivit om.
Bengt Åke Bengtsson, tidigare pastor och missionär, numera pensionär med politiska uppdrag lokalt för Kristdemokraterna, tycker att Mölk passerar en gräns: ”… att utifrån en lokal församling driva en nationell politisk fråga så kraftfullt såsom Christian Mölk gör, det är fel”. Vem har då rätt – Mölk eller Bengtsson?
Båda har fel. Pastorer ska inte kampanja för eller emot partier – men de måste kunna kritisera sakpolitiken när den kolliderar med evangeliet och människovärdet. Och här uppstår det första grundproblemet: det är mycket svårt att ha syn på sin egen ideologiska bias och att kunna skilja på politiska åsikter och trosövertygelser.
Svårt eller ej – har man iklätt sig kallelsen som församlingspastor eller -präst har man ett ansvar att anstränga sig. Annars kan man alltför lättvindigt begå misstag som riskerar att vara förtroendeskadliga.
Det är förvisso inte särskilt ovanligt att församlingsledare också har ett partipolitiskt engagemang. Det finns både präster och pastorer bland de 349 i riksdagen i detta nu, och långt fler på regional och kommunal nivå – i alla partier. Många av dem motiverar sitt politiska engagemang utifrån sin kristna tro. Riksdagsledamöter pausar ofta sina lokala församlingsengagemang, medan pastorer och präster på de andra nivåerna kan tvingas utöva en avancerad balansgång på en mycket slak lina.
Gud vet att vi behöver fler som vågar profetera emot makten och säga ”J’accuse”.
Just därför måste gränsen hållas tydlig: Partipolitiska eller ideologiska appeller hör inte hemma i predikstolen. Det måste vara fullständig klart från vilken bok predikanten hämtar sin inspiration, och det bör varken vara Maos lilla röda, Om frihet, Reflektioner om franska revolutionen eller Tyst vår.
Jag har hört präster på min hemort använda socialdemokratiska utspel som predikomanus och SSU påstår att Jesus var sosse. Tidigare ledaren för Livets ord, Ulf Ekman, predikade emot socialdemokratin och uppmanade sina medlemmar att rösta på en kristdemokrat. Och en av Ekmans efterträdare, Joakim Lundqvist, predikade emot Sverigedemokraterna 2018. Sten-Gunnar Hedin, legendarisk pingstpastor, sa till Dagen 2010 att han inte skulle ha några problem att rekommendera kristna att rösta på en viss politiker, förutsatt att denne stod för kristna värderingar som till exempel samvetsfrihet.
Vissa skulle mena att alla exempel ovan är oproblematiska, andra att vissa är förkastliga och åter andra att samtliga är att gå för långt som pastor. Jag vill mena att så fort ställningstagandet blir riktat mot partier har pastorn eller prästen klivit över en gräns, som Mölk här väljer att göra: mot Tidöpartierna. Det är en gräns man inte oreflekterat eller impulsivt bör passera.
Bengtsson har alltså en poäng: en pastor och en präst är herde för hela sin församling. Dylika ställningstaganden riskerar att förhindra församlingsmedlemmar och gudstjänstdeltagare från att känna tillhörighet till sin församling. Därmed inte sagt, och häri ligger skillnaden, att det inte skulle gå att fördöma förd sakpolitik. Och det med emfas.
Mölk har dock rätt i detta: det vore att brutalt kringskära evangelium om vi bannlyste all politik ur predikstolen. ”En av kyrkans uppgifter är att sätta fingret på politikens ömma punkter, inte med partipolitiska förtecken utan med den kristna tron och Bibelns ord i ryggen” skrev Elisabeth Sandlund, tidigare skribent på denna ledarsida, år 2016.
Kyrkan bär på en icke valbar profetisk kallelse. Är hon inte sann mot denna riskerar hon att förlora sin sälta. Kristenheten får aldrig tveka att tala sanning, att vara en nagel i ögat på överheten, att stå upp mot orättfärdighet och träda fram till försvar för den lilla människan och det okränkbara människovärdet. Kristen tro är politisk och kan inte annat. Det är alltså naturligt att troende har ett levande samhällsengagemang.
Det spelar ingen roll om en pastor eller präst verkar i ett lokalt sammanhang. Även nationell politik får återverkningar i människors liv lokalt, i vår absoluta närhet, som för den familj som Mölk engagerat sig för och som riskerar att utvisas. Varför skulle inte en pastor kunna kritisera den förda nationella politiken, oavsett fråga, oavsett regering?
Är du som pastor eller präst kritisk emot ett partis eller en regerings politik – kritisera! Opponera! Demonstrera! Gud vet att vi behöver fler som vågar profetera emot makten och säga ”J’accuse”. Nog tror jag att Bengtsson också inser att om kristna tystnar inför maktmissbruk eller orättvisor kommer stenarna tvingas ropa till försvar för dem som ingen egen röst har?
Det länder Christian Mölk till heder att han är uppriktig med att han här kan ha gjort fel. Hade han formulerat en hashtagg på temat #nognu eller #uselmigrationspolitik eller något annat, hade han hållit sig inom det en församlingsledare måste kunna göra utan att mötas av anklagelser om att missbruka predikstolen.
Likväl: Det är långt värre om kyrkan tystnar inför orättfärdighet än om hon i helig vrede råkar ge även partier sin släng av sleven.
