Läraren skrattade inför klassen åt min dotters kristna tro

Allt fler kristna elever i Sverige uppger att de blivit retade eller ifrågasatta på grund av sin tro. Samtidigt växer oron hos många föräldrar: möts våra barn med respekt i skolan?

Min egen familjs erfarenheter visar att frågan inte bara handlar om enstaka händelser elever emellan, utan också om hur enskilda vuxna i skolan ibland bemöter unga som öppet står för sin kristna övertygelse med personligt färgade åsikter – långt ifrån med den opartiskhet och respekt som lagen kräver.

”Mamma, hur många dagar är det tills skolan börjar?” Inför varje termin finns förväntan. Men för många kristna barn finns också en osäkerhet: hur kommer min tro att tas emot? Mina barn bär den öppet och med stolthet. De bär gärna tröjor med budskap om Jesus och kors runt halsen – inte för att jag eller min man kräver det, utan för att de själva vill. När de nya, efterlängtade tröjorna kom provades de direkt här hemma. Barnen längtade efter att få ha dem i skolan nästa dag.

För vissa barn kan det ändå bli svårt när skolans bemötande inte känns respektfullt. Under samma termin kom en av våra döttrar hem och berättade: ”Hon skrattade och fnös åt mig i dag, mamma. För att jag sa att jag tror på Jesus.” Det handlade om budskapet på hennes tröja. Det var en pedagog på skolan som skrattat.

Vid ett annat tillfälle, några år tidigare, tog vår då sjuåriga dotter med sig en Jesusdocka när klassen fick visa en figur hemifrån. När hon visade den skrattade läraren inför klassen. Därefter fick dockan ligga kvar i ryggsäcken och inte vara med under lektionen. Det som borde ha varit tryggt och glädjefyllt blev något som tystades.

Vår tonåring har också stött på undervisning som kan förvirra mer än den förklarar. I en lektion om kristendom fick högstadieelever höra att Jesus egentligen inte gick på vatten utan på is – och att detta skulle ha skett i Italien. När hon invände att evangeliernas berättelse utspelar sig kring Genesarets sjö i norra Israel, fick hon svaret att det var ”som viskleken”, det vill säga barnleken där ett budskap viskas från person till person och gradvis förvanskas. Den naturvetenskapliga hypotes som ibland nämns (och har begränsat stöd) handlar dock om ovanliga isbildningar vid Genesarets sjö – inte Italien. När marginalteorier presenteras utan kontext riskerar undervisningen att bli missvisande.

Läraren berättade i samma andetag att hen själv varit kristen som barn men slutat tro när hen blivit vuxen och studerat vidare. För en tonåring kan ett sådant personligt vittnesbörd lätt uppfattas som ett budskap: att tro är något man växer ifrån när man vet bättre.

Skollagen är tydlig. Utbildningen ska vara saklig och opartisk. Den ska vila på respekt för varje elevs övertygelse och integritet. Religionskunskap ska rymma kritiska perspektiv, men undervisningen får inte bli förlöjligande eller nedvärderande. Det gäller inte bara ämnet religionskunskap utan hela skolans bemötande. Skolan ska vara en trygg plats för alla elever – också för den som säger: ”Jag tror.”

Rapport: Kraftig ökning av kristna elever som blir retade

I ett sekulariserat samhälle betraktas kristen tro ofta som normbrytande snarare än normbärande. Det gör skolans ansvar ännu större. Neutralitet betyder inte religionslöshet. Det betyder rättvisa.

Våra erfarenheter är tyvärr inte unika. Den undersökning som Dagen rapporterade om och som uppmärksammade att kristna elever i högre grad än andra grupper blir hotade, retade eller ifrågasatta på grund av sin tro, visar att frågan inte bara handlar om enskilda händelser, utan om ett bredare klimat där kristen tro ibland behandlas med mindre respekt än andra livsåskådningar.

Det väcker en fråga: Hade situationen sett likadan ut om det handlat om en annan religion? Hade en lärare skrattat åt ett barn som uttrycker sin muslimska tro? Sin buddistiska övertygelse? Hade marginalteorier eller provokativ populärkultur använts på samma sätt? Likvärdighet måste gälla alla.

Vi som troende föräldrar behöver ge barnen verktyg att stå för sin tro utan att känna sig ensamma eller utsatta. Det kan handla om att tala om tro hemma, läsa Bibeln, ge dem språk för sin övertygelse och mod att föra respektfull dialog.

Ibland kan dialog med skolan vara nödvändig, men det kräver varsamhet. För ett barn som redan upplever sig förminskat kan ett möte upplevas som ytterligare exponering. Därför måste barnets trygghet alltid stå i centrum. Och vi behöver be – inte bara för våra barn och ungdomar, utan också för lärare och skolpersonal i deras viktiga uppdrag.

Trots det de möter hån och ifrågasättanden fortsätter våra barn att bära sina tröjor och kors med frimodighet. De yngsta frågar öppet sina vänner och ibland även sina lärare: ”Tror du på Jesus?” Deras mod påminner oss vuxna om något avgörande: att stå fast med respekt, även när det gungar.

Det ska vara möjligt att vara både tänkande och troende i svensk skola. Och det ska vara möjligt för unga kristna att mötas med saklighet, respekt och trygghet – av de vuxna som har ansvar för dem.

Erik Helmerson: Politiker ägnar sig åt rena mobbningen av konfessionella skolor