Dödshjälpsdebatten pågår i stora delar av världen och kan se ut som i Storbritannien, där man trots att en stor majoritet bland politikerna är för dödshjälp ändå kommer att mangla frågan under minst två år till.
Detta tar Jacob Rudenstrand som ett tecken på att frågan är så komplex att den borde få ”självdö”, trots att det i själva verket är ett sunt tecken på att man tar frågan på största allvar, just för att inte hamna i det etiska moras som tycks råda i Kanada och Beneluxländerna.
En högst förståelig oro för ”sluttande plan” genomsyrar dödshjälpsdebatten, och förskräckande exempel har framförts. Man vill inte ha Frida Parks fasaväckande exempel på hur dödshjälp påtvingats människor som ångrat sig (det hon beskriver i sin ledartext är ju mord och inget annat).
Men i de länder där den så kallade Oregonmodellen följs poängteras frivillighet starkt, och självklart också rätten att in i det sista ångra sig. Bara svårt sjuka, lidande människor kommer ifråga, och bara om de beräknas ha mindre än sex månader kvar att leva. Ett ”sluttande plan” är alltså inte skrivet i sten.
Jo, men det är ju det det gör, om en person inte omfattar den gudstro som jag och Petersson har lyckan att äga.
— Jörgen Oversen
När jag tagit del av debatten har jag slagits av oförmågan att se saken ur de människors perspektiv som saken handlar om. ”Mina varmaste tankar till alla som dagligen plågas av allvarlig sjukdom” skriver till exempel läkaren Miriam Petersson i sitt inlägg i debatten, till synes oförmögen att inse att det faktiskt förekommer namnlösa lidanden där inga varma tankar i världen räcker.
Och apropå den goda palliativa vård som åberopas skriver P C Jersild i sin bok Hur vill du dö? att läkare förfärande ofta erkänner att de har så svårt att närma sig lidande och död att de överger sina patienter i livets slutskede.
Men vårt mänskliga lidande sker ”ytterst sett” inte i ensamhet, försäkrar Petersson oss, och hänvisar till kyrkans hopp. Jo, men det är ju det det gör, om en person inte omfattar den gudstro som jag och Petersson har lyckan att äga.
Sjukhuspastorn Roland Stahre citerar en lång dikt som återger en svårt sjuk persons oro för att påtvingas dödshjälp och skriver: ”Det är inte dödshjälp dessa människor efterfrågar, men värdig hjälp i livets slut."
Men debatten handlar ju om de människor som faktiskt inte önskar leva. Den handlar om dem som faktiskt efterfrågar hjälp att dö från sina lidanden, och om det som kristdemokraten Staffan Danielsson efterlyser: tilltron till den svårt sjuka och lidande människan att själv kunna fatta sina beslut.
Stahre menar att de flesta ALS-sjuka vill leva ”så länge det bara går”. Självklart vill alla leva så länge det bara går, men gränsen för ett gott liv går inte nödvändigtvis vid döden, utan vid den punkt där lidandet till slut blir outhärdligt.
Strax innan den ALS-sjuke läkaren Ulf Ljungblad dog 2016 skrev han i Läkartidningen: ”Ni har ingen yttranderätt förrän ni fått ALS.” Han pekade också på, vilket motsäger Stahre, att självmord är sex gånger vanligare bland ALS-patienter än bland den övriga befolkningen.
Lina Lindh och Lucas Svärd, KDU, skriver i sin artikel att många svårt sjuka människor ändrar uppfattning när de får tillgång till god lindrande vård.
Men för många finns inte dessa alternativ. Den goda palliativa vården existerar nämligen inte för de människor debatten gäller: sjuka för vilka ingen lindring existerar.
Kvar återstår då bara ett sorgligt alternativ: en enkelbiljett till Schweiz om orken och ekonomin tillåter det. Att dessa sjuka människor faktiskt utför det kraftprov denna resa innebär säger allt om hur galet man hamnar när man gör sig till tolk för dem med klyschor om att i stället välja en ”palliativ vård i världsklass”.
Men Lindh och Svärd har en poäng: de skriver att vi står inför en ”etisk revolution” om läkare som är utbildade för att rädda liv plötsligt förväntas medverka till att avsluta det. Men då behöver vi påminna oss om att precis som sjukvårdspersonal slipper delta i aborter i Norge om det går emot deras personliga etik, så gäller detsamma för läkare i många länder med rätt till dödshjälp.
Denna ”etiska revolution” har dessutom redan trätt i kraft just i fråga om aborter, där åtminstone jag som kristen känner en kluvenhet som gränsar till förtvivlan. I boken Den sista friheten: Om rätten till vår död skriver Inga-Lisa Sangregorio om möjligheten till aktiv dödshjälp för svårt sjuka människor som något mycket mindre kontroversiellt än rätten till fri abort, och om det inkonsekventa i att det är tillåtet att utsläcka det som kunde blivit ett glädjefyllt liv, men ”otillåtet att hjälpa en gammal människa som har hela sitt liv bakom sig [att dö]”.
”Låt oss lyssna till deras önskan” avslutar Stahre om de svårt sjuka. Ja, låt oss göra det, och inte bara förutsätta att de väljer livet. Valet står dessutom inte mellan liv och död, utan mellan död och död – en plågsam, meningslös död eller en värdig. Det finns skäl att Oregonmodellens egentliga namn är ”Death with Dignity Act”.
