Skoluniform ser fint ut men löser inga problem

När jag tog en promenad i London i somras gick jag förbi en skolklass med elever som såg ut att vara i lågstadieåldern. Flickorna hade blårutig klänning och en matchande stråhatt och pojkarna hade blåa byxor och kavaj. De var bedårande söta. Skoluniformen är inte bara stilig, den signalerar enighet på en skola. På det sättet håller jag med om det Mathias Bengtsson, KD, argumenterar för i sin artikel. Det finns vinster med att ha skoluniform.

Skoluniformer har börjat diskuteras i och med att arbetssättet ”No Excuses” allt oftare lyfts fram som en lösning på problemen med låga resultat och stök i skolor. En del i arbetssättet är att eleverna bär skoluniform, något som skolor inte får kräva i Sverige. Det är mer regel än undantag i många andra länder att ha skoluniform, oavsett om man arbetar med No Excuses eller inte.

Jag menar dock att Mathias Bengtsson gör snabbmakaroner av den här viktiga frågan som rör trygghet och studiero. För skoluniformer i sig kommer inte att göra underverk på skolor. Eleverna kommer att kränka varandra och störa på lektionerna oavsett vad de har på sig för kläder. Kläder lär inte elever hur man uppför sig, och de tränar inte eleverna i de förmågor de behöver för att uppnå lärarnas förväntningar på uppförande. Det är symptomatiskt för politiker att hitta en detalj i ett arbetssätt och sedan stoppa upp pekfingret i luften för att känna åt vilket håll vinden blåser.

Nu blåser vindarna åt No Excuses. Jag är i grunden positiv till arbetssättet eftersom undervisningen håller extremt hög kvalitet, man undervisar i karaktär och uppförande och man visar eleverna att man har höga förväntningar. Man ursäktar aldrig dåligt uppförande med att mamma är fattig eller att pappa inte har någon utbildning.

No Excuses skapar ett arbetssätt som skolpersonalen kan samlas kring. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att arbeta likartat i skolor om man inte har något gemensamt arbetssätt att ta spjärn mot. Kärnan handlar egentligen inte om skoluniformer utan om vad som händer i klassrummet. Grundidén är att lärarna kan mer än eleverna och att det därför är lärarna som leder undervisningen. Alla elever sitter vända mot läraren och man tillämpar strikt studiedisciplin. Man undervisar explicit om det eleverna behöver lära sig, man ger tydlig feedback och ställer bara frågor på det man har undervisat om.

I Sverige älskar vi att ägna lektionerna åt gissningstävlingar. På skolor som arbetar med No Excuses ägnar man i stället all undervisningstid åt inlärning och man utgår från vad eleverna behöver lära sig, inte vad de kan innan man har börjat undervisa. Det här gör att skolor som arbetar fullt ut med No Excuses har höga resultat och en trygg skolmiljö. Det förekommer inte några kränkningar, bråk eller mobbning på skolorna.

I början av sommaren besökte jag Michaela Community School som ligger i ett av Londons mest utsatta områden. Skolan omgärdas av tiggare, gängkriminalitet och droghandel. Föräldrarna har låg utbildning, och engelska är ofta andraspråket. Trots dessa tuffa förutsättningar är skolan Englands bästa. Skolforskaren Tom Bennett har sagt att Michaela är världens bästa skola. Det finns inte någon annan skola där eleverna gör en lika bra progression, och det säger väl allt när det lägsta betyget på skolan är ett C. De har inte någon underkänd elev.

En viktig detalj i sammanhanget är att skolan inte väljer sina elever. De får eleverna från ”kommunen”, vilket gör att de inte kan välja och vraka bland resursstarka elever. Hemligheten bakom framgången är att de har skapat en gemensam skolkultur. När man arbetar med elever från världens alla hörn så kommer eleverna till skolan med en uppsjö av föreställningar om hur man ska uppföra sig. Det är därför viktigt att skolan samlas kring en gemensam uppsättning normer.

På Michaela Community School arbetar man efter det som brukar kallas för ”broken glass theory”. Det betyder att man gör en stor sak av små händelser. Om en elev bryter mot en ordningsregel får de kvarsittning. Det är inte någon diskussion eller förhandling. Om de bryter mot två regler får de en dubbel kvarsittning, som används till skolarbete.

Man kan invända mot att elever får kvarsittning om de sparkar på en annan elevs sko i korridoren, eller för att de tittar ut genom fönstret när läraren håller en genomgång. Man behöver dock fråga sig varför vi ska tillåta att eleverna sparkar på varandra i korridoren och hur lämpligt det är att titta ut genom fönstret när läraren anstränger sig för att man ska lära sig att räkna division. När man gör en stor sak av små regelbrott så kommer det inte att eskalera till mobbning, kränkningar och bråk.

I Sverige låser vi in elever i livslångt utanförskap när vi inte undervisar dem på ett sätt som gör att alla elever lämnar grundskolan med fullständiga, höga betyg.

Mathias Bengtsson avslutar sin text med att skoluniformer inte kommer lösa alla problem. Det har han rätt i. Skoluniform kommer ge en fin yta, men det löser inte några problem.

Det är dags att skrota symbolpolitiken och ta tag i problemet med trygghet och studiero – på riktigt.

Lars Adaktusson: Svenska Akademien har inte plats för läsvila