Jag älskar mitt jobb på Dagen – men SJ:s kaos tvingar mig att sluta

Varje gång SJ:s reklamfilm dyker upp på tv byter jag kanal. Den inre resan. Den rofyllda upplevelsen där resenärer arbetar i lugn och ro medan de dricker kaffe och ser ut över det vackra landskapet som svischar förbi – inget stämmer med verkligheten. För oss som länge pendlat med SJ är reklamen ett formidabelt hån.

Frida Park

Opinionsredaktör på Dagen

Mer korrekt hade varit en bild av en svettig, törstig, toanödig resenär som tvingas bära brusreducerande hörlurar för att stänga ute oljuden eftersom de av smuts täckta fönstren måste vara öppna på grund av att det fullsatta tåget inte har fungerande ventilation och alla annars skulle dåna av värmeslag. Under 2024 anmäldes 73 649 fel på järnvägen. 40 procent av passagerartågen kom för sent.

Vi i Dalarna får vara glada om tågen ens kommer. Nyligen hamnade dalabanan på tredjeplatsen över rikets sämsta tågsträckor sett till punktlighet. Titt som tätt, ofta utan rimlig förvarning, går inga tåg för att Trafikverket beslutat byta kontaktledningar och stänga av sträckan, i månader. Upprustning är av godo. Tyvärr tar det oändligt mycket längre tid än nödvändigt på grund av upphandlingsregler.

Saktmod och återhållsamhet är förvisso dygder att prisa. Men jag måste profylaxandas när jag läser infrastrukturminister Andreas Carlson upprepade ”alla måste ta sitt ansvar” (underförstått – det är inte mitt) i en intervju i DN 9/9. Vi som försöker ta klimatansvar och tågpendla har inget tålamod kvar.

När jag åker till jobbet vet jag aldrig om jag kommer hinna i tid till pressläggning – eller barnens läggning. Jag har färjor och möten och än värre barnens utvecklingssamtal och fiolkonserter. Vet Carlson hur det känns att försöka trösta ett sjukt barn som längtar efter mamma, utan mobiltäckning, utan prognos över när hon kommer hem?

Jag kan inte räkna alla gånger jag trots inplanerad rejäl marginal fått ringa återbud, boka om läkarbesök, lösa redaktionella kriser eller försöka ordna barnvakt medan jag sitter fast någonstans mellan Avesta och Uppsala utan uppkoppling, bistro eller fungerande toalett i tågvagnarna från 1970-talet.

Andreas Carlson må ha rätt i att han inte är ensam om det politiska ansvaret, det vilar även tungt på den finansminister Elisabeth Svantessons axlar. Och ja, Tidöpartierna må ha ärvt en enorm underhållsskuld. Men varför de under sina tre år i regeringsställning inte gjort mer är inte bara svårförståeligt. Det är svårförlåtligt.

Politikernas uppenbara brist förmåga att reda ut tågkrisen kostar inte bara miljardsummor, det kostar människor jobben. Människor som jag.

Lutar du åt vänster eller höger – eller åt Kristus?

Till sist blev det pris som arbetsplatsen, min hälsa och min familj tvingas betala på grund av tågkrisen för högt. Trots att jag älskar mitt arbete kan jag inte jobba kvar. Och även om jag för egen del kan känna stor frustration är det inget emot de enorma samhälleliga konsekvenser politikernas handlingsförlamning innebär.

Tack och lov får jag möjlighet att skola om mig. Jag kommer landa på fötterna – men hur blir det för andra drabbade? Väntar arbetslöshet för dem som inte kan pendla till arbetet och inte kan flytta? Och vad blir konsekvenserna för landsbygden när det inte går att resa till jobbtillfällena i staden? För klimatet? Underhållsskulden tickar på, enligt DN med 400 000 kronor i timmen av skattebetalarnas medel.

Det hjälper nog inte att anmäla SJ-reklamen för falsk marknadsföring. Men lite hade det kanske hjälpt om regeringen i stället för valfläskbudget hade lagt fram konkreta, skyndsamma investeringar och skarpa lagförslag för att faktiskt lösa tågkrisen. Men för mig, och många andra, kommer det ändå vara för sent.

Som kristna skäms vi över Sveriges ruttna migrationspolitik