Jag kände en nostalgisk fläkt från realskolan i Luleå vårterminen 1956, när jag (28/1) läste min lärde vän Christian Braws inlägg om de krav på politisk korrekthet som ställs på prästkandidater i Svenska kyrkan och som kan locka en och annan att dölja sin övertygelse för att inte diskvalificera sig till prästvigning.Jag instämmer helt i Braws slutsats att inga vigningar i världen får köpas till priset av bristande uppriktighet. I sanningskravets namn protesterar jag också mot att Braw i detta sammanhang återupplivar folktron att det finns en speciell jesuitisk moral, som enligt medeltidsforskaren Tryggve Lundén, salig i åminnelse, skulle ingå i den romersk-katolska etiken.De exempel som anförs är biskop Brasks berömda brasklapp och kardinal Mindszentys signatur under en påtvingad bekännelse. Min kristendomslärare, före detta tysk luthersk präst, lärde oss med stort allvar ordet mentalreservation, som uppgavs vara namnet på jesuiternas smarta knep att genom ett tyst tillägg aldrig behöva tala sanning och ändå aldrig ljuga.Metoden illustreras framför allt i Zacharias Topelius 1800-talsroman ”Fältskärns berättelser” av en viss pater Hieronymus, en jesuit med dolk i krucifixet och flackande blick, som under trettioåriga kriget på 1600-talet rekommenderade mened och giftmord som lämpliga vapen i kampen mot kättarna. Ändamålet helgar medlen, detta tror många än i dag vara jesuitordens valspråk. Bakgrunden till denna fantasifulla teckning av en religiös orden med för närvarande 23 000 medlemmar i världen, varav tjugo verkar i Sverige och själva kan tillfrågas om sin morallära – en av dem är professor i etik vid Karolinska Institutet – är en debatt som fördes i läroböcker på 1600-talet om hur långt förpliktelsen att tala sanning sträcker sig. För att ta ett modernare exempel: om jag gömmer judar för Gestapo, är jag då förpliktad att sanningsenligt svara på frågan om jag har sett några judar nyligen? Måste man uppge allt man vet till vem som helst? I några fall godkände vissa 1600-talsteologer att man för att försvara liv och heder kunde lämna falska uppgifter till sina plågoandar. Universitetet i Louvain fördömde 116 liknande teser år 1677, och två år senare bränn-märkte påven Innocentius XI 65 av dem.Långtifrån alla teser hade jesuiter till upphovsmän. Några stod inte i några böcker alls utan var uppfunna av censorerna och fördömdes för säkerhets skull medan man ändå höll på. För påven (sedermera saligförklarad) existerade inga kryphål eller vita lögner, inte heller för filosofen Blaise Pascal, som menade att de smarta teologerna försökte smita undan Bergspredikans stränga lära att vårt tal ska vara ja eller nej. Molière skrev satiriska komedier i samma anda. Dessa akademiska debatter blev under flera sekler mycket användbara i den protestantiska kampen mot katolicismen i Nordtyskland och Skandinavien. (Jag har utrett hur folk-tron om jesuitmoralen uppstod och spreds i Sverige i skriften ”Jesuiter i dag”, Stockholm 1991, sid. 39–41). Att framställa oviljan att tala vanlig enkel sanning som ett katolskt särdrag liknar på pricken en förolämpning. Bara den som själv utsatts för skådeprocesser och tortyr har rätt att ge goda råd om hur offren bör bete sig mot bödlarna.József Mindszenty, den ungerska kyrkans överhuvud, arresterades 1948 och dömdes till livstids fängelse. Han befriades under revolten 1956 och flydde efter Sovjets invasion till amerikanska ambassaden i Budapest. Hans okuvliga motstånd mot kommunistregimen fick stor symbolisk betydelse. Först 1971 fick han fri lejd ur Ungern. Braws artikel visar hur viktigt det är att ta reda på fakta innan man uttalar sig om vad andra riktningar står för.Den katolska kyrkans lära om plikten att enligt Guds åttonde bud tala sanning och att inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa (inklusive andra trosriktningar) kan inhämtas på närmaste kommunbibliotek i Katolska kyrkans katekes, nummer 2464–2492. Ett ännu mer talande vittnesbörd är de tusentals martyrer som katolska kyrkan firar för att de vägrat att välja den bekvämaste vägen inför övermaktens hot. Ta som exempel lordkanslern Thomas More, som vägrade erkänna kung Henrik VIII som den engelska kyrkans överhuvud och därför blev halshuggen (1535). Om ”jesuitmoral” är katolsk lära, då behövdes ju inga sådana vittnesbörd.
