nTack KG för ditt svar. Jag tror, att din beskrivning av ordet ”skräpkammare” förtydligar för många vad du menar. Jag är också tacksam, att du förstått att jag inte förespråkar det bibelbruk som Åke Green ger exempel på och även att du klart konstaterar att jag är emot dödsstraff. Innehållet i dina att-satser sammanfaller också till stor del med den problematisering jag gör kring bibeltolkning i min artikel (Dagen 18 februari).Men på några punkter skiljer sig våra synsätt och därför finns skäl att ge några ytterligare reflektioner. Båda menar vi att det är viktigt att vara medveten om skillnaden mellan centrum och periferi vid tolkning av Bibeln. Vi är också överens om att Jesus är Bibelns centrum och att vi inte för snabbt och för enkelt får dra likhetstecken mellan begreppen ”Bibeln” och ”Guds ord”.Men här anar jag en skillnad. Jag får intryck av att du vill skilja på begreppen för att kunna ”sortera bland den myckna ’bråte’ som finns i Bibeln”, alltså med andra ord – för att få möjlighet att plocka bort begreppet Guds ord från vissa delar av Bibeln.Jag vill gå en annan väg. Utifrån bibeltexternas eget bruk av begreppen Guds ord, skriften, lagen, profeterna – där de senare ofta står som synonyma begrepp till Guds ord – framgår tydligt att begreppet Guds ord med dess synonymer inte alltid beskriver något som Gud befaller eller vill.Begreppen används ofta, inte minst av Jesus själv, med en bredare betydelsereferens. De kan beteckna en mängd olika typer av utsagor och textmaterial, vissa sagda av Gud, andra av människor. Men genom att de betecknas som Guds ord eller som Skriften markeras att Gud vill använda dem på något sätt för att lära oss något. Det kan vara för att ge oss en historisk bakgrund, eller en fördjupad förståelsehorisont, eller ett språk för vårt böneliv eller något annat.nGuds ord i Bibeln handlar alltså inte bara om vad som är rätt eller fel om vad vi ska göra eller inte göra. Bibeln är en bok som möter oss inte bara med svar utan också med frågor. Här har den judiska utläggningstraditionen mycket att lära oss. Och frågan, brottningen, som finns i texten kan ofta vara det Gud vill förmedla genom sitt ord.Sedan blir för mig Jesu ord – han som vi är överens om är Bibelns centrum – viktiga när han vittnar om en hög syn på den hebreiska Bibeln – vårt Gamla testamente såsom varande Guds ord. Han talar ju bland annat om att inte ett enda litet ”jod” (den minsta bokstaven i det hebreiska alfabetet) ska förgås. Vad får i så fall hans utsagor för betydelse för oss. Vi visar väl inte vördnad för en person genom att förneka vad han har sagt...? – och mena att det syftar på ”bråte”.Ditt sätt att argumentera i slutdelen av ditt svar vill jag ge en längre kommentar. Du ställer en fråga och lägger sedan två svar i min mun. Problemet är dock att inget av de två svaren är mitt. Det här kanske är ett bra retoriskt populistiskt grepp men fungerar mindre bra i ett ärligt samtal. Ofta är inte heller livet så enkelt att det enbart finns två alternativ, det vet både du och jag.Mitt svar på din fråga är i stället det jag sa redan i mitt första inlägg att jag förespråkar en historisk läsning av Bibeln. En läsning som sätter in de olika texterna i dess frälsningshistoriska sammanhang och i den progressiva uppenbarelse som Bibeln förmedlar med slutmål i Kristus, Rom10:4. En tolkning Jesus själv ger exempel på i Luk 24.Av bibeltexten själv framgår då tydligt att alla texter inte kan ha samma praktiska tillämpning i dag som när de skrevs. Texterna om Sodom och Gomorra och de texter du benämner som ”döda dem-texterna” är givna av Gud och tillkomna genom människors hand i en annan period av Guds frälsningshistoria. När vi i dag läser dem – med hela den hebreiska bibeln som bakgrund och med det tolkningscentrum som Nya testamentet ger – blir dessa texter inte ”påbudstexter” för oss. Men de är ändå inte oväsentliga och i min mening hör de varken hemma i skräpkammaren, eller ska anses som ”bråte” .nDe uttrycker nämligen en sida i Guds helighet. De ger både djup, allvar och förståelsebakgrund till Jesus ställföreträdande offerdöd. Ett sorgebud, en dödsdom över hela mänskligheten ligger ju som bakgrund till det befriande budskapet om frikännande, förlåtelse och upprättelse som ligger i Jesu död och uppståndelse. Påskdagens glädjebudskap.nEftersom du nämner tsunamin, vill jag också där ge en kommentar. Den är i min tolkning ett exempel på den förgängelse och träldom som hela skapelsen lider under och längtar efter befrielse från, för att tala med Paulus ord i Romarbrevet kapitel åtta. En sårbarhet och träldom som inte bara drabbar i globala katastrofer utan dagligen blir synlig i individuella människors liv och relationer. Tsunamin blir därför ett tidens tecken på att en befrielse, en upprättelse för hela skapelsen fortfarande ligger i framtiden. En upprättelse vi i det uppenbarade gudsordet får veta att den kommer att ske vid Jesu återkomst.Dessa båda händelser – först Jesu död och uppståndelse och sedan Jesu återkomst – är för mig de båda centrala punkter som Bibeln själv ger oss, och utifrån vilka vi därför utmanas att tolka alla övriga textsammanhang. Tolkar vi ”Guds heliga ord såsom det är oss givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter” utifrån denna ellips behöver vi inte leta efter ”absurditeter och grymheter”, utan kan då låta centrum tolka periferin. Den progressiva uppenbarelsens har gett oss en tolkningsnyckel.nTill slut måste jag ändå säga att min grundfråga till dig står kvar, KG, när du säger: ”För mig har inte Gud gjort något bara därför att det står i Bibeln att Gud har gjort eller sagt det eller det. Det är människors tolkningar av Gud som finns för oss att ta ställning till. (min kursivering) Och kanske ibland för hederlighetens skull ta avstånd ifrån.”Då undrar jag, om Bibeln – för Sveriges ärkebiskop – bara innehåller mänskliga tankar om Gud. Och, ifall ärkebiskopen skulle mena att Bibeln på något sätt kan vara ett ord från Gud, så undrar jag fortfarande vilka kriterier han har för att avgöra det.
