Jag blev förvånad över resultatet i den nationella studien som visar att så många socialarbetare som arbetar som LSS-handläggare (Lag om stöd och services till vissa funktionshindrade) i kommunerna har bristfälliga kunskaper i att möta trafikskadade och deras sociala stödbehov i vardagen.Studien som stöds av Cancer- och Trafikskadades Riksförbund, visar att påfallande många handläggare berättar att de inte har tillräckliga kunskaper i att möta personer med förvärvade hjärnskador, nackskador (whiplash) eller andra kvarstående besvär av trafikolyckor. Även om lagstiftningen LSS omfattar de svåraste funktionsnedsättningarna och där varaktigheten är påtaglig, så kan man förvänta sig att socialarbetarna borde ha mer kunskap om ett av vår tids stora folkhälsoproblem - trafikskadorna.
Totalt 259 LSS-handläggare i kommunerna deltog i studien och mer än hälften (59 procent) svarade nej eller var osäkra på frågan om de hade tillräcklig kunskap om stödbehoven för trafikskadade. Samtidigt uppgav 65 procent att de inte hade eller var osäkra på om de hade tillräckligt med utbildning för att möta närstående och att hantera deras behov av stöd. 92 procent av socialarbetarna hade aldrig varit i kontakt med någon patient- eller handikapporganisation för att få mer kunskap om trafikskadades sociala livsvillkor.
Den nationella studien visar också på oklarheter och brist på samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården kring den trafikskadades situation och de stödbehov som finns. Bland annat menar flera kommunala handläggare att de trafikskadades läkarintyg är alldeles för otydliga för att de ska kunna genomföra bedömningar av graden och varaktigheten av funktionsnedsättningen.
Det är enligt min uppfattning nödvändigt att socialarbetare i kommunerna som verkar inom funktionshinderområdet ges mer och bättre utbildning i att möta trafikskadade. En sådan utbildningssatsning skulle kunna vara att erbjuda socialarbetarna utbildning i ämnet trafikmedicin. Eftersom handläggarna i kommunerna ska samverka tillsammans med andra yrkesgrupper som till exempel sjuksköterskor, läkare och andra vore det naturligtvis bra om en sådan utbildning kunde ges där deltagarna kom från olika områden. På så vis skulle socialarbetarna få bättre möjligheter att möta trafikskadade och kommunicera på deras villkor. Detta gäller särskilt de personer som efter trafikolyckor fått förvärvade hjärnskador men även skadade med diffusa funktionsnedsättningar som till exempel nackskador.
För att nå utsatta grupper och deras närstående i samhället med information om rättigheter och skyldigheter i de sociala stödsystem som finns i kommunerna, borde även socialarbetarna tränas i att möta media (press, radio och tv).
LSS-verksamheten i kommunerna har under flera år granskats av journalister som riktat kritik mot verksamheten. Inte sällan har verksamheten kommit att försvaras. Enligt min uppfattning är det viktigt att socialarbetarna börjar ställa krav också i den offentliga debatten om bristande resurser och utbildning. Detta är en absolut nödvändighet för att rättssäkerhet och socialt stöd till trafikskadade ska kunna upprätthållas men också utvecklas. Ingen vinner på stagnation, vare sig socialarbetarna själva eller de mest utsatta, det vill säga de trafikskadade och deras närstående.
