Jag skriver denna text utifrån det vi på Frälsningsarmén i Helsingborg ofta möter, och som jag vet att vi absolut inte är ensamma om att bevittna: barn som lever i väntan på att beslut från Migrationsverket ska tas, och som i vissa fall får vara med om att bli utvisade. Ibland kan denna process med alla sina vändningar ta många år. Ibland tar det en hel barndom. Den nya restriktiva migrationslagstiftningen Sverige antagit år 2021 slår just nu hårt mot barnens rättigheter.
Jag skulle vilja stanna upp vid just barndomen. De flesta av oss är överens om att barndomen är en unik tid i en människas liv där tid ska ges till lek, utveckling och trygghet. Barndomen är en tid som inte kommer igen och som skadas av otrygghet och oro.
Statistiska centralbyrån för ingen statistik över hur många asylsökande barn som befinner sig i Sverige. De är talande i sig. Men som vi alla förstår finns det många barn bakom de män och kvinnor som enligt statistiken söker asyl i Sverige. Barn som har rättigheter kopplade till sitt människovärde, men som också har rättigheter kopplade till att de är just barn, exempelvis genom barnkonventionen.
Det är inte barnen som bestämmer att en familj ska fly, det är inte barnen som navigerar ett rättssystem.
— Hanna Mingay
Jag ser den utveckling som just nu sker i Sverige och skräms över vår låga ambitionsnivå kring att skydda barnens rätt till trygghet under deras mest formativa år. Mina barn får varje vecka i förskolan lära sig om sina rättigheter kopplade till barnkonventionen. Det får också de asylsökande barnen göra i skolan. Skolan jobbar hårt för att ge barnen kunskap om deras rättigheter. Därför frågar den 14-åriga asylsökande flickan handläggaren på Socialtjänsten om ”barnkonventionen gäller alla barn utom asylsökande barn?” när hon får veta att det inte finns något boende för dem någonstans.
Det är tyvärr en viktig och bra fråga.
Tyvärr brister barnperspektivet i många led just nu i Sverige kring dessa barn. Barnperspektivet brister när vi tillåter att barn under orimligt lång tid lever i limbo i väntan på svar från Migrationsverket. Det finns brister i hur lättvindigt vi använder begreppet ”barns bästa” i beslut från Migrationsverket. Det finns brister i utvisningsförfaranden och brister i hur vi bedömer barns rätt till asyl baserat på deras anknytning till plats och/eller personer utanför familjen.
Barnkonventionen som lag har även skrämmande liten inverkan på de beslut som tas av Migrationsverket och i våra domstolar.
[ Stor oro bland kristna konvertiter efter många asylavslag ]
Jag har flyttat runt en papperslös fyraåring från lägenhet till lägenhet och varje gång hört samma sak från föräldrarna: ”Du måste leka tyst så ingen hör dig”.
Tycker vi att en fyraåring ska växa upp under sådana förhållanden? Hur kan vi låta detta pågå? Det är inte barnen som bestämmer att en familj ska fly, det är inte barnen som navigerar ett rättssystem.
Över påsk fick vi i vår församling på nära håll bevittna en utvisning av en barnfamilj. Det är inte första gången. Barnperspektivet lös med sin frånvaro. Lögner från vuxna med makt. Barn som inte får chans att säga hejdå till sina nära vänner ens via samtal eller brev. Inget tvärprofessionellt arbete där andra yrkesgrupper än polisen är på plats för att trygga barnen vid själva omhändertagandet.
Vi hade aldrig tyckt att det var etiskt korrekt att behandla andra barn på detta sätt, så varför kan vi göra så här med dessa barn?
Vi på Frälsningsarmén ser även gång på gång hur myndigheter avsäger sig ansvar gällande dessa barn. Jag undrar ibland om samhället i stort är medvetet om hur mycket civilsamhället gör? Hur avgrundsdjupa maskorna i skyddsnätet är för barnen? Civilsamhället kompenserar dagligen för ett skrämmande brustet system.
Jag önskar att vi som vuxna kunde vara överens om att göra allt i vår makt för att skydda barnen – även för de barn som inte har ett svenskt personnummer. Att vi i Sverige står upp för barns rätt till sin barndom. Att vi säger att det är en tid för lek, trygghet och fantasi – och att vi, i de barns liv där vi har makt att påverka, ställer oss som en skyddsmur runt dessa barn. I domstolar, i utredningar, i beslut, i hanterandet av utvisningar. Att det finns en gräns för hur mycket ett barn ska vara med om. Just nu verkar den gränsen helt ha suddats ut.
[ Kyrkor i Jönköping larmar: ”Ska människor tvingas förlita sig på allmosor?” ]
Den som någon gång har arbetat med sociala problem vet att socionomen och forskaren Karin Killén har rätt när hon säger att ”barndomen varar i generationer”. Utifrån den tanken kan vi även ställa oss en annan fråga – har vi råd att missköta barndomen för dessa barn på det sätt vi just nu gör? Slutnotan för de trauman som skapas här och nu kommer tyvärr flera generationer senare.
Psykologen och författaren Álvaro Bilbao säger det så vackert: ”Barndomen är trädgården där vi leker när vi växer upp”. Vem ansvarar för att den trädgården går att leka i?
