Kyrkans relationsundervisning har fått märkbara konsekvenser i mitt liv, skrev jag i en debattartikel i Dagen, och uppmanade kyrkliga ledare och pastorer att reflektera över sättet de talar om relationer, dating och parbildning. Undervisningen kunde bland annat handla om rätt respektive fel förhållningssätt när det kom till att hitta en livspartner.
Rätt var att be för sin framtida partner och vara öppen för att Gud skulle leda en till rätt person, att lyssna in Gud och att göra Guds vilja oavsett egna känslor och tankar. Vi skulle också vänta med att ”bli ihop” tills det i princip stod klart att det skulle bli ”vi”.
Felaktiga sätt kunde vara att dejta icke-kristna personer, gå på flera olika dejter, ta egna initiativ utan Guds förankring och utan att be om Guds ledning. Jag själv har följt det rätta sättet, men trots att jag gjort allt jag hört att man ska göra så har Gud inte svarat på mina böner om att träffa någon, eller visat mig sin väg. Då har jag på olika sätt fått höra att felet ligger hos mig.
Här tror jag att bönesvaret kan ha uteblivit just för att vi följt de ramar som givits i undervisningen.
— Malin Nilsson
Gällande obesvarade önskningar och behov skriver Aron Kjösnes i en replik att ofrivilliga singlar ofta ställs inför två svarsalternativ: “antingen ligger orsaken hos Gud, eller så ligger orsaken hos individen själv”. Men så tar han upp ett tredje alternativ: “att orsaken till individens ofrivilliga singelskap ligger hos kyrkan och dess relationsundervisning.” Kjösnes menar också att det är möjligt att de som varit mest tillgivna också blivit de som drabbats hårdast.
Jag håller med. Många gånger har vi fått höra att bönesvaret uteblivit för att vi tagit saken i egna händer i stället för att följa den undervisning vi fått. Men här är det tvärtom. Här tror jag att bönesvaret kan ha uteblivit just för att vi följt de ramar som givits i undervisningen. För mig innebär det att jag vid 51 års ålder fortfarande är ofrivilligt singel.
Mitt primära syfte med artikeln var att belysa den undervisning som framförs av kyrkliga ledare. Vilket ansvar har de som står på plattformen och säger sig förmedla Guds budskap? De har en oerhörd makt.
Är det meningen att åhörarna ska lyssna på det som sägs och ta det till sig som absoluta (gudagivna) råd att följa? I så fall behöver de nog tänka igenom sin undervisning en gång extra eftersom vad de säger kan få drastiska konsekvenser för en människas liv. Om inte så behöver det framgå att det som undervisas och förmedlas är frivilligt att applicera på sitt eget liv.
Kerstin Klason, också hon singel, skriver - förvisso klokt - att det liv man fått är värt att leva, och Cilla Eriksson menar i sin replik att drömprinsen inte kommer och knackar på om vi bara sitter hemma och ber - vi måste anstränga oss och inte vänta på att Gud ska fixa allt. Och visst, det kan vara rätt i sak, men anledningen till att jag skrev var inte för att få råd om hur jag ska hitta en partner, eller hur jag ska leva mitt singelliv på ett så bra sätt som möjligt. Jag skrev för att peka på vad felaktig undervisning kan göra med oss.
Om en person matats med ett budskap under en lång tid, fått veta att just den vägen att gå är Guds plan för ens liv, att det är viktigt att hålla sig på den vägen för att inte hamna utanför Guds beskydd och därmed i helvetet (ja, jag har fått höra det) – är det då rimligt att lägga allt ansvar på individen själv för att den inte gjort på något annat sätt än vad han eller hon blivit lärd?
Hur ska man själv alltid kunna veta vad som är bra respektive dålig undervisning? Ofta läggs skuld och ansvar som en extra börda på individen som bara velat göra rätt. Men vilket ansvar har de personer som predikar och undervisar? Det är det jag efterfrågar.
[ Läs tidigare inlägg | Cilla Eriksson: Drömprinsen kommer inte bara dyka upp för att jag ber ]
Responsen på min debattartikel har varit stor, också i sociala medier, men jag måste säga att förvånansvärt många verkar ha missat min poäng. Jag har fått många tips och råd som jag inte efterfrågat och som inte hört till huvudfrågan. En del har efterfrågat eget ansvar medan andra uppmanat till mer bön. Några menar att bönesvar kan utebli på grund av att Gud velat bevara mig från något dåligt. Någon menar att Gud kanske har en större plan som jag inte sett ännu. Kanske har jag glömt att lyssna in Gud?
Detta känns väldigt märkligt att säga till en person som längtat efter en livspartner i flera decennier. Varför behövde just jag bevaras från att träffa någon? Och vilken är den där större planen Gud skulle ha som gör att han undanhåller mig en familj, när över halva livet har gått? Det är frågor jag ställer mig utifrån ovanstående resonemang.
Flera har också känt sig kallade att försvara Gud. Att alltid hitta en orsak och ofta ge den drabbade själv skulden för hur det blivit. Jag önskar att fler skulle lyssna aktivt i stället för att ge oombedda råd när en människa vågar visar sitt lidande.
Gällande kyrkans undervisning önskar jag att tvärsäkerheten skulle tonas ner. Undervisa inte om ett rätt sätt utan visa att det kan finnas fler vägar att träffa sin livspartner.
Och framför allt behöver man vara mycket mer tydlig och försiktig när det kommer till undervisning som kan uppfattas som skrämmande och hotande – det vill säga undervisning som förklarar att hemskheter kommer att drabba en om man inte till punkt och pricka undviker att göra vad förkunnaren själv tror är att gå utanför Guds vilja.
[ Läs tidigare inlägg | Kerstin Klason: Äktenskap var inte den väg Gud hade för mig ]
