Israel kan inte ersättas med kyrkan

Helt nyligen har de palestinska kyrkorna vädjat till kristenheten runt om i världen att stödja deras sak. De anser sig själva och det folk man representerar vara förtryckta av Israel. Deras vädjan är utformad som ett teologiskt manifest under namnet "Kronos Palestine" med innebörden att Israel, politiskt och teologiskt, egentligen saknar legitimitet att vara i området. Det innebär att man i stort ansluter sig till det som kommit att kallas "ersättningsteologin", att kyrkan ersatt det judiska folket i frälsningshistorien. Hur kyrkorna i Sverige tänker svara på uppropet är ännu inte klart. I teologikonferensen 2012 i Uppsala kommer manifestet att behandlas i ett särskilt seminarium. Detta väcker på nytt frågan om judarnas återvändande till sitt historiska och religiösa hemland, har någon profetisk relevans.

Inom den evangelikala delen av kristenheten möter vi både starkt pro-israeliska grupper, så kallade kristna sionister, och företrädare för en strikt ersättningsteologisk hållning. Det är främst karismatiska församlingar och samfund som ser på händelseutveckling i Mellanöstern i ett profetiskt perspektiv och därmed bejakar Israels fortsatta betydelse i frälsningshistorien. Om man däremot vänder sig till den mer akademiskt skolade delen av den evangelikala rörelsen, verkar det som om man där håller fast vid ersättningsteologin. Att den nyss hemgångne teologen John Stott helt bejakade den traditionella ersättningsteologin kan få en avgörande betydelse.

Jag beklagar detta eftersom det kan påverka den alltmer samordnade pastorsutbildningen inom frikyrkorna i Sverige. Flera av dessa samfund identifierar sig med den evangelikala rörelsen genom sin anslutning till Lausannedokumentet - senare kompletterat med Cape Town Commitment. Även om man kan utläsa en välvillig hållning till judarna i allmänhet i det senare dokumentet, saknas den profetiska eftertanke som bland annat präglar Katolska kyrkans bearbetning av frågan. Bland frikyrkosamfunden i Sverige har det sedan gammalt funnits en profetisk uppmärksamhet på det som sker med Israel. Framför allt gäller det pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan. Inom dessa samfund märker man mer och mer att hela frågan om Israel är obekväm, för att inte säga ointressant. Det finns en tendens att endast se problematiken i ett politiskt och humanistiskt perspektiv. Om denna hållning förstärks av ett ersättningsteologiskt koncept kommer pastorerna inte längre att kunna ge församlingarna en förståelse av sin samtid som är profetiskt relevant, vad gäller Israelfrågan.

Att judendomen som uppenbarelsereligion också innehåller ett typologiskt mönster med tilllämpning på Jesus Kristus och den kristnes delaktighet i Abrahamsförbundet, detta är ett apostoliskt vittnesbörd av stor betydelse. Att däremot hävda, att ersättningsteologin skulle utgöra sammanfattningen av hela Guds syfte med det judiska folket innebär att man förnekar den historiska substansen i stora delar av Gamla testamentets profetiska utsagor. Ersättningsteologin reducerar det fysiska Israel till en allegorisk idé utan verklighetsanknytning till den faktiska historien.

Eftersom Gud verkar suveränt i ett faktiskt historiskt skeende får hans handlande med det judiska folket också politiska implikationer. Israel blir ett tecken för nationerna, ett vittne om Guds närvaro i det vi kallar politik och historia. Guds syfte med Israel som en politisk aktör och katalysator är större än Israel själv, ja, till och med större än frågan om deras eget välbefinnande eller vad som känns bekvämt för världssamfundet i dess ambitioner att kontrollera skeendet. Man kan därför inte som i ersättningsteologin reducera stora delar av de profetiska utsagorna i Gamla testamentet till teologiska analogier. Man måste inse att det också finns ett fysiskt, politiskt innehåll i de profetiska löftena som endast kan syfta på Guds handlande med ett fysiskt Israel i en historisk kontext.

Apostlamötets (Apostlagärningarnas 15:e kapitel) bekräftelse av löftet till det judiska folket om att Gud i sin tid skall "upprätta Davids fallna hydda" - vilket också indirekt bekräftas av Jesus i sitt samtal med lärjungarna före himmelsfärden - har både andliga och politiska implikationer, om man förstår begreppet i sin ursprungliga kontext i Amos 9:11-15.

Därför bejakar jag den profetiska rörelseriktningen i det aktuella skeendet - judarnas återvändande och etablering i det geografiska område som är definierat i Abrahamsförbundet.