Stefan Gustavsson: Ekmans väg är inte min väg

Ulf Ekman är, alla kontroverser längst vägen till trots, den tveklöst mest dynamiske och inflytelserike kristne ledaren vi haft i Sverige under det senaste halvseklet. Hans internationella betydelse övergår vida de flesta svenskars föreställning; otaliga människor världen över tackar Gud för Ulf Ekmans tjänst. Hans avskedstal i går från den församling han startade för mer än trettio år sedan präglades av värme och ödmjukhet.

För den som följt Ulf Ekman kommer övergången till Katolska kyrkan knappast som någon överraskning. Han har under en lång följd av år gett entusiastiska uttryck, i böcker och artiklar, för en tydlig katolsk teologi och efterlyst just det läroämbete som påven gör anspråk på att inneha.

I SEA har vi haft glädjen att samarbeta med Katolska kyrkan i ett flertal viktiga frågor, som handlar om synen på äktenskapet, människovärdet och religions- och samvetsfriheten. Vi delar en gemensam bekännelse till Gud som den treenige; Fader, Son och Ande. Vi delar bekännelsen till Jesus som sann Gud och sann människa, för att nu nämna några av de många frågor där vi står eniga.

I andra frågor går det avgörande skiljelinjer, det går inte att komma ifrån. Det gäller frälsningsfrågan där vi inte är överens om betydelsen av rättfärdiggörelse genom tro, det gäller auktoritetsfrågan där vi inte är överens om förhållandet mellan skrift och tradition och det gäller kyrkosynen där vi inte är överens om att Kristi kropp har en synlig organisatorisk struktur som leds från Rom, för att nämna några av de viktigaste frågorna. Dessa i sin tur leder till olika synsätt i frågor som rör Maria, helgonen, skärselden, sakramenten med mera.

Enhet är en bön och längtan som alla kristna delar – eller borde dela – och är en av motiveringarna som Ulf Ekman ger till sitt beslut. Här finns samtidigt en underliggande problematik. Katolska kyrkans anspråk på att vara det synliga uttrycket för Kristi kropp är allt sedan delningen mellan ortodoxt och katolskt år 1054 just en av orsakerna till splittring – och fortsätter att vara det.

Man måste beundra Ulf Ekmans integritet att alltid följa sin övertygelse; det är något som konsekvent kännetecknat hans ledarskap. Eftersom hans övertygelser samtidigt har skiftat genom åren blir hans ledarskap också delvis motsägelsefullt sett över tid, vilket övergången till Katolska kyrkan visar. Den övergången är ett personligt val han gör. Men eftersom det valet innebär ett bejakande av den katolska läran så innehåller det valet ofrånkomligen en inbyggd kritik från den tidigare oomstridde ledaren mot delar av den rörelse han själv byggt upp. Man ska nog inte underskatta den smärta och vilsenhet som detta skapar hos många människor idag.

Den liberala teologin som präglar många evangeliska sammanhang, liksom ytligheten, subjektiviteten och en ofta plågsam antiintellektualism som präglar många andra evangeliska sammanhang, är en skymf mot evangeliet om Jesus Kristus. Behovet av en genomtänkt, robust teologi är en ödesfråga för kristna i vår tid. För Ulf Ekman finns svaret i den katolska tron. Min egen utveckling har i dessa frågor gått åt motsatt håll. Jag har efterhand blivit allt mer övertygad om reformationens nödvändighet och det avgörande i den evangeliska förståelsen av rättfärdiggörelse genom tro och fasthållandet vid Skriften allena, vilket i sin tur får konsekvenser för förståelsen av kyrkan.

Som kristna står vi tillsammans som bröder och systrar i Herren; i Kristus är vi förenade. Jag ser fram emot att få möta Ulf Ekman utifrån hans nya plattform och utifrån dessa nya förutsättningar arbeta tillsammans på olika områden.