Om vi tillämpat ickevåld hade lynchmobben kunnat mörda oskyldiga

Det ska rymmas många olika uppfattningar om livets viktiga frågor inom Kyrkan. Därför välkomnar jag Annika Wilzéns och Anton Johnssons artikel. Jag tycker dock inte att vi kristna i debatten ska beskylla varandra för att andras uppfattning “inte grundar sig på Bibelns Jesus” som Wilzén och Johansson väljer att uttrycka det. Som kristen tror jag att det är viktigt att försöka att tolka saker till det bästa.

Därför antar jag att skribenterna i det här avseendet i sin iver att framföra sitt budskap inte fullt ut visste vad de gjorde.

Wilzén, Johnsson och jag har samma grundinställning: Det gäller att använda så lite våld som möjligt. Det innefattar såväl enskilda individer som länder och internationella organisationer. Alla goda krafter behöver arbeta för en fredlig utveckling i världen.

Själv har jag valt att tre gånger arbeta inom internationella fredsstödjande insatser sanktionerade av FN:s säkerhetsråd. Två saker bedömer jag skiljer mitt resonemang från Wilzéns och Johnssons: det enskilda kontra kollektivet, respektive det teoretiska kontra det praktiska.

Det samhälle som vi lever i är byggt på lagar och andra regler för att tjäna oss människor och mänskligheten på ett optimalt sätt. I det systemet har vi alla olika roller, dels som enskilda individer, dels som innehavare av olika yrken eller befattningar. Vissa i samhället har uppgifter som innebär att de i vissa lägen har att använda våld i sin yrkesutövning. Det gäller främst poliser, övriga befattningshavare inom rättsväsendet och militärer.

Även om jag skulle läsa Bibeln varje stund i resten av mitt liv är jag övertygad om att jag inte skulle kunna hitta ett försvar för ett sådant beslut.

—  Anders Brännström

Samhällets och det gemensammas väl kräver att dessa befattningshavare i vissa situationer utövar våld för att lösa de uppgifter som samhället lagt på dem. Det gäller polisen som behöver avbryta en misshandel eller ett mordförsök, soldaten som behöver försvara Sverige mot väpnade angrepp och domaren som behöver besluta om att vissa människor ska sitta i fängelse. Allt detta för att det samhälle vars regelverk vi själva har beslutat om ska kunna fungera.

Om människor tillhörande de beskrivna yrkesgrupperna i sin yrkesutövning i stället väljer ickevåld kommer till syvende och sist de svagaste i samhället att lida. Brottslingarna och våldsverkarna kommer fritt att få välja vilka de ska ge sig på.

Under en temakväll som ett av Svenska kyrkans stift genomförde för några veckor sedan deltog en ukrainsk ortodox präst. På en direkt fråga om att göra icke-våldsamt motstånd mot den ryska aggressionen svarade han att det kan man göra, men inte särskilt länge för att man då dör.

17 mars 2004 var jag chef för en multinationell brigad i Kosovo som verkade under ett FN-mandat. Jag och mina soldater ställdes inför situationen att en lynchmobb ur den ena befolkningsgruppen skulle misshandla och mörda människor i några byar bebodda av den andra befolkningsgruppen.

[ Stefan Gustavsson: Ska vi kristna stå bredvid och applådera när andra offrar sig? ]

Mitt beslut var att med det våld som behövdes stoppa upploppet och återställa ordningen. Jag är tacksam att jag fattade just det beslutet och hade haft utomordentligt svårt att leva med om jag och mina soldater i stället hade valt att tillämpa ickevåld och därigenom låtit lynchmobben oavbrutet slutföra sina intentioner. Även om jag skulle läsa Bibeln varje stund i resten av mitt liv är jag övertygad om att jag inte skulle kunna hitta ett försvar för ett sådant beslut.

När det gäller teoretiska resonemang kontra praktisk handling tror jag att jag som människa är satt i den tid och på den plats där Gud bestämde att jag skulle födas och leva. Det är ett sammanhang där jag tror att jag hela tiden behöver se en verklighet även utanför min egen person i samverkan med andra människor.

Jag tror inte att det duger att försöka hitta enskilda bibelord, föra teoretiska resonemang eller i övrigt hänvisa till saker som gör att jag kan hålla mig själv borta från de mindre behagliga sakerna i livet. Att avbryta människor som mobbar i skolan och på arbetsplatserna, att säga ifrån, att hjälpa de svaga, att avbryta våldsdåd mot oskyldiga medmänniskor är för mig däremot naturligt. Jag hoppas att många av mina medmänniskor på samma sätt vill ställa upp för mig.

[ Magnus Malm: Tänk om Ukraina valt civil olydnad i stället för militärt motstånd ]

Den debatt som vi nu för i tidningen Dagen startade i april 2022 med kriget i Ukraina som utlösande faktor. Låt oss då vara konkreta och ta ställning till de personliga svåra frågeställningarna och ställningstagandena.

Om Wilzén och Johnsson tycker att det är fel också av Ukraina som stat att med våld försöka skydda sitt land och sina medborgare, om de tycker att det är fel av västvärlden att försöka stödja Ukraina i dess väpnade kamp mot Ryssland och om de tycker att vi i Sverige inte ska göra det vi kan för att inte vi också ska bli militärt angripna i framtiden, så har de sin fulla rätt att tycka det.

Jag vill tydligt för dem och för alla andra som läser den här artikeln meddela att jag har en annan uppfattning. Trots detta kommer jag att göra allt jag kan för att försvara deras rätt att ha sin uppfattning. Jag kommer inte att använda nedsättande ord mot dem i debatten och insinuera att det de tycker “inte grundar sig på Bibelns Jesus”.